"Kanske borde köpa lite mjölk om vi ska äta pannkakor till middag" tänker jag när jag cyklar förbi coop, men är för lat för att stanna av så jag hellre handlar ikväll när jag måste fara enkomt. Logiskt. Det är 1a maj och sol men ändå blåser det lite kallt. Maskrosorna växer i dikena och rullgrus har nått sin slutgiltiga destination längs med cykelbanan.
Jag har inga vantar och sjalen längst ner i påsen. Solglasögonen fastnitade bakom öronen med hjälp av mina stora vita hörlurar. Maggio bor just nu i dom. För varje väg som svänger åt vänster mår jag illa. Försöker hålla mig på östra sidan om e4an tills jag är över bron. Om jag någon gång måste cykla förbi min föredetta egna lägenhet så håller jag andan. Precis som jag gör när jag cyklar förbi pedofilens hus i min hemstad. Jag vill inte dela en molekyl med han som bor där nu, som jag bodde med då. Är fortfarande obekväm varje gång jag är på stan utifall jag skulle råka träffa på honom, eller henne. Förväntar mig det av varje bakhuvud jag möter.

Cyklar över stora bron och förblindas av min egen reflektion i räcket. "Jasså, är det en plastskiva där?" hinner jag tänka medans jag studerar de två svarta hjulen som snurrar runt innan jag inser att jag håller på köra in i kanten. Vinglar till och rätar upp mig. Men kan inte hålla mig från att småsnegla ner i det mörka virvlande vattnet hela vägen tills jag är över på fast mark. Det är snart rusningstid och en hel del bilar i kö vid trafikljusen. Sirener hörs och en liten assitance-car kommer från andra hållet. Han kör fort, har blåljusen på och alla banar väg för den. Har alltid undrat vad de där bilarna är till för. Det är inte polis, inte ambulans och ingen brandbil. Snart kommer två bilar till, två stora brandbilar med samma text. Assistance. Så det var en brandbil av något slag. Undrar vars det brinner. Om det kommer att gå att läsa om i tidningen imorgon. Om någons liv blev förstört.

Jag sneddar över gatan och cyklar centrumgatan hem. Jag möter äldre par som går med en och en halv meter emellan varandra. Unga tjejjer som går i par på tre. En tjej klär sig som en kille. De andra som tjejjer. Håkan Hellström flyttar in i vita lurarna.
Möter en kille med tajta jeans och lockig snelugg, han ser lidande ut. Han tänker på varför han inte tog henne i famnen igår, när de möttes vid majbrasan vid kyrkan. Varför gjorde han inte det istället för att blivit nervös och låtsats som att hon inte var där. Han sneddar obetänksamt över gatan så vi nästan krockar. Jag blir småarg, men jag har ätit vita piller i två dar och inser att jag kanske är lättretlig. Jag varvar en tant med rullator, som har en ica-kasse i korgen. Bruna låga skinnskor. Kjol men jävlar vilken parkas. Man ser hennes nylonben. En gammal man kommer ut från Dallas med en calzone. Han ser glad ut och har stora äldersfläckar på hjässan. Tycker äldre människor om pizza? De gillar väl bara potatismos och kalops? Jag möter en mörkhyad kille med en snygg tjej som går en halvmeter bakom honom och sneglar upp mot hans nacke. Jag undrar om de går i sällskap eller om de ens känner varandra.
En ung tjej som pratar i telefon kommer ut från affären bredvid. Hon pratar med sin bästa vän om hur killen hon inte kunde hejda sig från att kyssa i förra veckan, nu igonerar henne. Hon är totalt ovetandes om att de kommer mötas på Ica torget vid mjölken om 15 minuter. Och att han kommer bli så paff att han reagerar på samma sätt som igår.

Jag cyklar förbi min egna gamla skola och behöver inte snegla för att veta att solen lyser in genom glastrappen och förvandlar hantverkskorridorerna till basturum. Vi brukade köpa delicatobollar, sitta i den gassande solen och dingla med benen just där, och tävla om vem som vågade luta sig längst ut utanför gallerna. Vi satt alltid där, 5 minuters rast, vi var där. Man frös konstant, vi bar för lite kläder och vi åt för lite i kombination med att skolan faktiskt sänkte temperaturerna. 16 grader mätte vi en gång. En kvinna på cykel svischar förbi. Hon bryter nostalgin på ett kick, men jag hann notera att hon hade en påse från affären jag jobbar på. Jag undrar vad hon köpt. Handduk, matta eller gardin. En bil väjjar för mig även fast den hade kunnat köra.

När jag närmar mig hemåt kommer det två småpojkar vinglandes på varsin cykel. En orange och en lila.
Den äldsta svänger in på en gård där han omfamnas av en stolt mamma. Jag cyklar på och möter en mamma med barnvagn. Hon ser så jävla glad ut och det är ante mig att det ska vara ungar jävlart överallt. Men så inser jag att det inte är ödets dåliga humor utan därför att jag är utanför dagiset. Logiskt med många barn på dagis.
Min nacke värker och jag är glad att jag snart är hemma. Tar upp nycklarna och tappar en hårsnodd på marken utan att märka det. Sätter nyckeln i låset, kliver över reklamen. Jag ska ta upp den sen. Av med jackan, lurarna, solglasögonen, de för stora jeansen, drar jobbartröjjan över huvudet och känner lukten av frityrolja. Jag borde duscha. Slänger mig i sängen och startar datorn som ligger på golvet. Tänker för mig själv medans datorn brummar på "Jag har ingen aning om dessa människor. Och de har ingen aning om mig..Jag ska nog skriva en stund"

Morgonen började lite speciellt. Vaknade klockan 05.26 av urinvägsinfektionen som ännu inte gått över trots att jag varit på pencillin kur. Det känns bäst när man sitter i duschen och detta var precis där jag spenderade min första timme.

I badkaret med min absolut bästa favoritbok (bara det, hur länge sedan läste man en bok? Ofattbart hur jag glömt hur underbart det är att läsa).
Bunkrat i både tillbringaren och muggen som jag fått av mamma, den som jag fick när jag saknade min familj som mest, när jag var en nyutflyttad 16-åring som vaknade med knäckebrödsångest varje morgon, just den muggen, fylld med tranbärsjuice och möttes av solen som sakta kröp in genom fönstret och färgade världen regnbåge.
Trots anledningen jag gick upp, kan jag inte ha tänk mig en bättre början på dagen.♥

Vit, svart, grå var hon. Våran första kattunge. Och halvperser. Platt fast rund. Mamma sa att det var den finaste katt hon sett. Jag tyckte hon var halvful.

Oftast tyckte hon inte om oss. Så ingen tyckte om henne. Förutom jag. Fast hon var halvful. Hon sprang mest bort och åt hellre fågelmat än det vi gav henne. Hellre en vedbod än våran säng. Hellre frihet än ett fönster.
Det passade inte oss.

En tidig vår ,som den här, hamnade hon i farmors garagefrys istället. Det satt en projektil i henne och frosten och jorden var fortfarande ogenomtränglig som den bara är mitt ute i Ingenstans, Lappland.

När vi plockade fram kartongen kändes hon som frusna ärtor. Hon tappade päls när vi klappade henne. Hennes ögon var stängda men tänderna blottade. Hon var hård fast mjuk. Frusen men tinad. Mamma sa att det var den finaste katt hon sett. Jag höll med.

En natt klockan två
Det bästa klockslaget på hela dygnet är 2.00 på natten. När jag ligger vaken och stirrar mig blind i din nacke. Jag har ofta något obestämt inom mig då. Lika påtaglig som en stor sten, men lika osynligt och lätt som syre. Lite som eld kan man säga. Eld finns men går ändå inte att ta på.
Ja, så känns det. Som eld, som försöker slicka sig ut genom min bröstkorg. Som river på insidan av huden, hinnorna och revbenen. Det är smärtsamt men ändå ljuvligt. Elden skriker åt mig att jag ska lägga armen om din midja. Elden skriker att jag måste berätta att det brinner inombords.

Rummet är tyst och mörkt, för alla andra. Och mitt stickande behov av att säga med ord att mitt hjärta vibrerar växer. Men jag får inte en syl i tystnaden. Att bryta in mellan dina andetag och mina hjärtslag känns lika omöjligt som att ta sig över en sju meter hög tegelvägg.

Samtidigt som att det känns som en hetsig eld på insidan, så är det också som luft. Lite sval och blå sådär. Som smältvatten, stillhet och sommarhimmel. Som känslan när man åker bil på grusvägar, som går så mycket upp och ner att det lyfter i hela magen när man blundar inför krönen. Allt inom en blir tyngdlöst och kroppen blir som ett skal. Det vakuumet varken syns eller går att ta på, men den finns där, i högsta grad. Precis som eld.

Den luftkänslan kan jag få såhär. Liggandes bredvid dig i en säng som i verkligheten är mycket stilla… Jag tror det är det som kallas kärlek.

En natt klockan två
Det bästa klockslaget på hela dygnet är 2.00 på natten. När jag ligger vaken och stirrar mig blind i din nacke. Jag har ofta något obestämt inom mig då. Lika påtaglig som en stor sten, men lika osynligt och lätt som syre. Lite som eld kan man säga. Eld finns men går ändå inte att ta på.
Ja, så känns det. Som eld, som försöker slicka sig ut genom min bröstkorg. Som river på insidan av huden, hinnorna och revbenen. Det är smärtsamt men ändå ljuvligt. Elden skriker åt mig att jag ska lägga armen om din midja. Elden skriker att jag måste berätta att det brinner inombords.

Rummet är tyst och mörkt, för alla andra. Och mitt stickande behov av att säga med ord att mitt hjärta vibrerar växer. Men jag får inte en syl i tystnaden. Att bryta in mellan dina andetag och mina hjärtslag känns lika omöjligt som att ta sig över en sju meter hög tegelvägg.

Samtidigt som att det känns som en hetsig eld på insidan, så är det också som luft. Lite sval och blå sådär. Som smältvatten, stillhet och sommarhimmel. Som känslan när man åker bil på grusvägar, som går så mycket upp och ner att det lyfter i hela magen när man blundar inför krönen. Allt inom en blir tyngdlöst och kroppen blir som ett skal. Det vakuumet varken syns eller går att ta på, men den finns där, i högsta grad. Precis som eld.

Den luftkänslan kan jag få såhär. Liggandes bredvid dig i en säng som i verkligheten är mycket stilla… Jag tror det är det som kallas kärlek.

Vid den här tiden om 24 timmar, kommer jag troligtvis ligga i sängen, även fast klockan inte ens är sju. Även fast jag inte tvättat bort sminket, eller borstat tänderna så kommer jag inte lämna sängen på resten av kvällen. Även fast jag är ledig, ända tills morgondagen så kommer jag ha för lite tid. För lite tid och för många pussar att placera, älskling.
Vid den här tiden om 24 timmar, då kommer du vara hemma och då får jag änteliigen hålla din hand, sätta en hand i din nacke eller hålla om dig. Orden och handlingarna kommer vara så många och tiden, den kommer vara så få♥

Påtal om rasta-färgerna och mitt armband. Den här texten skrev jag i mars 2010.

Det käraste jag har, stjärnor på rad.

Blod för dom stunder man inte tänker på sig själv när man borde. Mjuka händer, hårda hjärtan. Hetsiga händer, svidande hjärtan. Röster som inte hörs. Ljusstrimmor i ett mörkt rum.
Blod för nätter, dagar, nätter, dagar i massor. Alla dessa timmar som man försökt spara men hållit för hårt i. Det gör ondast.
Blod för bröstkorgar som andas själv. Händer som håller i andra. Som sen glider iväg.
Blod för ögon i berusad dimma. Kyliga sensommarnätter, vandra hem i det dunkla, med skorna i handen. Kyld asfalt. Kalla fötter. Vått gräs. Ljusa skuggor som skakar för att sedan falla ner. Väggar blir till tak, tak till vägar. Orken tar slut och man ser asfalten komma närmare. Fan..Det här kommer göra ont.


Du öppnar ögonen och bländas av sol. Solstrimmor för att sätta dig upp och förvånas. Skicka iväg ett litet skratt åt hela situationen. Bussar som rusar längs med en älv, en skog, några skyltar. Jord. En mp3, en silverskugga mot de ljusa skuggorna, ett bubbel som startar i lungorna, spricker ut i ett leende som man inte kan hålla tillbaka, t.o.m ett skratt så folk tittar snett.
Sol bakom röda gardiner och kardborreband. Meningar om livet, ett beat i ryggraden. Kroppen måste följa.

Sol i en spegel, ett par skor. Nya skor, en cider och stjärnor på rad. Mmm, stjärnor där alla är nötta i ena udden. Se det från en balkong. Vatten, trasiga jeans, självförtroende och dessa meningar om livet. "om jag var tjej för en dag..." och vatten. Ser livet ropa på dig därnere. Spring då.

Gräs under dina fötter, knotiga rötter och ved. Som ängar av allt det där du saknat.
Vidsträckta.
Vidsträckta åt alla håll, kom och gå. Bär skorna i din hand. Gå, spring, flyg. Dude where u wanna go. Allting blev fel men skitsamma. Bättre åstadkomma nånting än förstöra annat.
Vidsträckt. Det är vad du är. Och det käraste jag har är stjärnor på rad. Prata med människor. Skratta för mycket. Drick. Dansa för mycket. Året har börjat om.

Det käraste jag har, stjärnor på rad. Och varje stjärna är nötta i den 5te udden.

RödGulGrön, jag kan inte jämföra mig med er.

Gömmer mina händer under täcket när du pratar. Dina nyöppnade ögon blinkar knappt medans du säger.
Vill slita av mig allt och duscha hett. Bränna och riva i skinnet.
Oavsett så kommer samma hud sitta kvar, i grund och botten.

Även fast jag duschat många gånger är det mina fötter som har balanserat över grus, kottar och barr.
Vandrat fram och tillbaka i väntan på bussen.
Mina fötter som klivit på finsk asfalt och pressat sand mellan tårna i Cypern.
Mina fötter som tassat över golv mitt i natten och som sprungit genom skogen.
Det är mina fötter som gått över gräs, trampat ner maskrosor och skurit mig på mosaik.
Oavsett, så har jag fortfarande varit där.

Vill inte se dom på dig. Mina händer som håller hårt i varandras handleder under täcket. Vill inte ha mina fingertoppar mot din bringa, kunna känna hur du verkligen lever och andas där inne. Känna när du blir nervös, och känna den försiktigt mullrande obeskrivliga känslan av vibrationer när du pratar.
Att mina lår ska ligga över dina ben och höfter, krossa sönder. Tynga ner. Dra ner.
Vill inte att mina läppar ska ha njutningen av att nudda dina. Lämna avtryck.
Det gör ondast.
Att smutsa ner ditt ansikte. Det där ansiktet som jag älskar att se och aldrig har sett sovandes. Får aldrig smutsa ner det. Lämna avtryck på något som är "falskt".
För så blir det. Falskt, smutsigt, använt. Annars skulle de aldrig varit så, som de gjort.
För så är det. sådant du tyckte var vackert, är nu smutsigt. Brukat. Obefintligt.
 
För jag har kastat guld. Och vet aldrig om jag kommer hitta det igen.

Frågan är varför, och svaret är bortblåst.



Jag har haft så mycket i mina händer. De mest konstiga saker och de mest underbara ting.
Och allt förändras också. Det som var vackrast, blev till illamående.
Sådant som inte betydde särskilt mycket blev till allt.
Och sådant folk, och du, tror betyder, var ingenting i mina händer.  

För det enda som betyder för mig;
Är ni.♥

jag undrar om jag ska välja en väg. som jag inte tagit. som jag gått miste om. som jag går miste om om om om jag väljer. hur jag än gör, hur jag än tänker, hur mycket jag än grubblar;
så tänker jag alldeles för mycket.

jag luktar cigarettrök. och pratar inte franska. och har dubbelhaka. OCh en ny kategori har kommit till mitt samvete. Bara för att göra det lite krångligare, så är det inte längre en hjärta-hjärna-grej, utan en hjärta-hjärna-mage-grej. Ett till svarsalternativ. C på en fråga.

Min hjärna
Mitt hjärta
Min mage, min instuation, min mänsklighet, säger aj. Och jag vet inte varför. Men det makes no sense.