Gömmer mina händer under täcket när du pratar. Dina nyöppnade ögon blinkar knappt medans du säger.
Vill slita av mig allt och duscha hett. Bränna och riva i skinnet.
Oavsett så kommer samma hud sitta kvar, i grund och botten.

Även fast jag duschat många gånger är det mina fötter som har balanserat över grus, kottar och barr.
Vandrat fram och tillbaka i väntan på bussen.
Mina fötter som klivit på finsk asfalt och pressat sand mellan tårna i Cypern.
Mina fötter som tassat över golv mitt i natten och som sprungit genom skogen.
Det är mina fötter som gått över gräs, trampat ner maskrosor och skurit mig på mosaik.
Oavsett, så har jag fortfarande varit där.

Vill inte se dom på dig. Mina händer som håller hårt i varandras handleder under täcket. Vill inte ha mina fingertoppar mot din bringa, kunna känna hur du verkligen lever och andas där inne. Känna när du blir nervös, och känna den försiktigt mullrande obeskrivliga känslan av vibrationer när du pratar.
Att mina lår ska ligga över dina ben och höfter, krossa sönder. Tynga ner. Dra ner.
Vill inte att mina läppar ska ha njutningen av att nudda dina. Lämna avtryck.
Det gör ondast.
Att smutsa ner ditt ansikte. Det där ansiktet som jag älskar att se och aldrig har sett sovandes. Får aldrig smutsa ner det. Lämna avtryck på något som är "falskt".
För så blir det. Falskt, smutsigt, använt. Annars skulle de aldrig varit så, som de gjort.
För så är det. sådant du tyckte var vackert, är nu smutsigt. Brukat. Obefintligt.
 
För jag har kastat guld. Och vet aldrig om jag kommer hitta det igen.

Frågan är varför, och svaret är bortblåst.



Jag har haft så mycket i mina händer. De mest konstiga saker och de mest underbara ting.
Och allt förändras också. Det som var vackrast, blev till illamående.
Sådant som inte betydde särskilt mycket blev till allt.
Och sådant folk, och du, tror betyder, var ingenting i mina händer.  

För det enda som betyder för mig;
Är ni.♥