Den andra uppgiften vi hade tills IDAG, var fragment. Vi fick sju texter där vi skulle välja tre och sammanfoga dem i en text. Jag fick inte riktigt till det så fragmenten flöt naturligt i texten men jag ville gärna behålla dem helt i sin helhet. Kan du lista ut vilka tre stycken det är? 

 

Med hustruns huvud på sin arm ligger han länge vaken. Varm av lidelse vill han famna henne, vill säga de vackraste orden han kan hitta på, ord som han lärt av Kiruna-Sven, han som diktade visor och sköt sig med dynamit. Han kände lidelsen stiga och blodet bulta, men de vackra orden som sjöd i ådrorna kunde inte ta sig ut i den ljumna vårluften.

Fönstret stod öppet och fåglarna sjöng därute.

Han tänkte på vintern. Som varit.

Vintern som skrapat ur honom, urholkat honom. Han tänkte på dikten han skrev i sitt svarta anteckningsblock. Den som var den första han skrev sen kylan hade bitit sig fast i hans bröst.

Tusen små persiska hästar

på din pannas månbelysta torg,

medan jag fyra nätter omfamnade

din midja som är fiende till snön.

Han får en aning svårt att andas när han bara formar de första små fyra orden med läpparna. Det instinktiva muskelminnet av den tiden. Efter att träden hade fällt sina grönskande kronor. Innan snön hade lagt sig.

Men nu var de där. Hon och han. Igen. Tillsammans. Som de hade varit de senaste nio åren. Som det alltid hade varit. Och de kunde låtsas som att de där månaderna aldrig hade hänt.

Inget telefonsamtal där de båda hade suttit tysta och lyssnat på varandras andningsuppehåll innan sanningen ljöd genom hennes gråt. Ingen okänd man som hämtade hennes väskor i hallen. Inga nätter med stor säng, halvdruckna koppar på fönsterbrädet och brustna blodkärl i ögonvitorna. Även om det var en ohyggligt då, kändes det lätt att låtsas som att de där månaderna aldrig hade hänt nu. Som att allt suddats ut av vårsolen, knopparna och fåglarnas kvitter. Att det bara hade varit en dröm. Ett dåligt skämt, ett urrivet kapitel ur någon annans bok. En helt vanlig obarmhärtig mardröm bara.

Nu var det som innan vintern. Hans maka i sin famn, hennes nakna rygg mot hans bröst, hennes hår lindat mellan fingertopparna. Hans hjärta i hennes hand.

Han hjärtslag var snabba precis som när de låg såhär när de var unga. Hans kärlek för henne var en bottenlös brunn som aldrig, aldrig sinade. Han älskade henne mer och mer för varje år och trots den här vintern, den här kalla fruktansvärda vintern, så ville han tro att detta hade gjort dem starkare.Mer än någonsin visste han att detta var kvinnan han skulle dela resten av sitt liv med.

Han kröp intill henne och kramade henne så hårt han vågade utan att hon skulle vakna. Han strök med ett försiktigt finger över hennes hand, kysste henne ömt på hjässan innan han ljudlöst smög ur sängen. Han kokade vatten och bredde rån med smör och marmelad. Han skar ut hjärtan ur ostskivorna innan han brydde frukosten med dem. Han skar upp en grapefrukt och sockrade hennes halva. Han letade upp två ljuslyktor och arrangerande alltesammans varsamt på en bricka.

Sakta smög han tillbaka in i sovrummet, balanserades på brickan och en thékanna. Hon slumrade fortfarande och solen lyste in genom gardinerna och lyste upp en strimma av hennes axel. Hennes ansikte var mjukt, avslappnat och munnen halvöppen. Hans ögon tårades av kärlek inför denna gudomliga varelse som han fick kalla för sin.

Han ställde ner brickan och kröp tillbaka ner i sängen bredvid henne. Hon famlade efter honom i sömnen och suckade när hon la sig tillrätta och kysste honom på örat.

 

Théet hade blivit kallt redan innan de föll ihop, svettiga och utmattade. 

:-:-:-:

Han sitter med huvudet i händerna. Med fingrarna djupt inborrade i sitt hår. Naglarna som klor i skalpen. Hans vänstra hand är blodig och det är även skärvorna vid hans fötter. Men vinet har sedan länge torkat in i mattan. Kristallglas. Varför har man kristallglas? Man är så rädd om dem att man aldrig använder dem men ändå måste man ha både fina och finare vinglas att använda så man inte behöver ta fram kristallglasen.

Han hade tagit fram kristallglasen. För att det var deras bröllopsdag. Deras tionde. Han tyckte att då om någon gång har man kristallglas.

Det var mörkt ute. Septembermörkt. Och redan när hon kom in genom dörren visste han vad hon skulle säga. Det stod över hela hennes ansikte. Över hela henne. I sättet hon stängde dörren på, i hennes hållning, i hennes spända käkar, glansiga ögon. Men mest stod det i hennes hår.

Det stod i hennes hår.

Det var utsläppt och han reflekterade över hur långt det hade blivit. 

:-:-:-:

Det snöar ute. Det är lika kallt ute som inuti honom. Igen. Han skriver i sin svarta anteckningsbok, med den finaste pennan han har. Han skriver sakta med snirkliga bokstäver som om omsorgen skulle få honom att tro på det han vet.

Det faller snö.

Det är snön som faller.

Det är pennan som läser orden på pappret.

Det är kråkorna som släpar himlen genom skogen.

Det är bergen som fyller floderna.

Det är sanningen som föder lögnen.

Det är du som förgör mig.

På våran skrivkurs har vi två uppgifter tills IMORGON, insåg jag häromdan. Så jag stressade som vanligt ihop något som jag knappt är nöjd med. Den ena uppgiften var grafiskt berättade där vi skulle undersöka samspelet mellan bild och text. Om de kan stå själva eller om de behöver varandra. Som vanligt hade man en massa bra tankar direkt efter seminariet men man tänker "jag gör det sen" och så blir det något halvers som vanligt.. Har sagt att jag ska bättra mig varenda gång och nu är det bara två tillfällen kvar så vi får väl se...

 

Detta blev mitt bidrag iallafall. Den handlar om mig och min syster.

 

 

Och här är februaris månads tecken!

 

Har glömt att uppdatera årets happening på min youtube-kanal! Har börjat göra månadens tecken vilket innebär 9 relevanta tecken till respektive månad. Så här är januaris! Sämre kvalitét än någonsin men anledningen är att jag har ingen kamera här, den är redan i Luleå.

 

Hej dagboken. Förlåt för att jag inte skrivit i dig på ett tag men det händer så mycket just nu..

♥För det första så ska jag bli faster! Detta torde ske i april/maj. Ja, jag grät när jag fick veta. Fast först frågade jag hur min bror kunde veta att han skulle bli pappa...

 

♥Jag har tagit tjänstledigt 100% från och med nästa vecka.

 

♥Och håller på att vänta på ett kontrakt om att hyra ut lägenheten i andra hand.

 

♥För jag har fått nytt jobb.

 

♥I Luleå.

 

Johannes har fått ett nytt jobb på teatern i Luleå så vi flyttar dit ett tag. Först var jag rädd men nu känns det bara bra. Känns bra att få börja om på nytt och utvecklas igen, i en ny stad. Johannes bor redan där sen januari och jag har sovit ensam på soffan sen dess eftersom vi flyttade de flesta möblerna.

 

Våran nya lägenhet är precis i centrum och har en månadshyra på 12 000:-! Det är helt sjukt men den är jättefin så det blir nog bra. Man får ta vad man får helt enkelt. 

 

Vi kommer bo i Luleå tills sommaren till att börja med. Sen åker vi tillbaka till Ske och antingen flyttar tillbaka eller ordnar och säljer lägenheten. 

Så nu vet du, käre dagbok, att det är fullt upp men samtidigt otroligt spännande.