Hör du någonsin någon annan?

 
 
 
Lyssnar du någonsin på mina hjärtslag?
För det brukar jag göra. Jag ser dig. Jag hör dig. Jag insuper varje doft som gömmer sig i din nacke, varje fragment av vad du gjort under dagen som gömmer sig i ditt hår. Du har långa händer och kråkfötter i barnansikte.
Ibland tittar jag på dig när du pratar men jag hör något annat. Dovheten i ditt bröst. Tätheten mellan dina fräknar. 
Din hud så bekant under fingrarna att jag har svårt att känna den ibland. Som om din hud var min hud. Bara hud liksom. Men åskan i bröstkorgen som du har, den har inte jag. Jag känner den, med min kind och mitt öra.
Lyssnar du någonsin på vinden som susar i min?
 
Känner du någonsin på skrevan i mitt fotvalv? 
För det brukar jag göra. När jag sitter ihopkrupen på sängens tunga med händerna om var fot. Jag har alltid haft en canyon på väggen av min sula. Eller så uppkom den när jag satte ner foten och klev upp. Som om kraften i avstampet var för mäktigt för kroppen. Så att en spricka sprang genom. Från fotvalvet, genom ligamentet i höften, vidare upp och klöv hjärtat. Från botten mot toppen men inte helt. Fort åkte det igen igen och lika fort som en slemhinna börjades det att reparera. Ärrifiera. Fungera. Och då träffade jag dig. 
Jag brukar känna på hålet i din rygg. Då känns det inte som min rygg. Du tog kanske en kula men fick en smula, tillbaka. Du också. 
Känner du någonsin glorian på min rygg?
 
Smakar du någonsin på mina fingeravtryck?
För det brukar jag göra, med dina alltså.
Avtecknar sig mina fingeravtryck lika grova som dina om du sätter dem mot tungan?
Som om de väger ner och gör sädesfältsringar i papillerna. Märken, labyrinter att förirra sig i.
Avtryck, lämnar jag sådana?
Det gör iallafall du, i mig. Som när de taktfasta vibrationerna från din bröstkorg får vätskan i min cochlea att gunga när jag ligger mot ditt bröst. Då skrivs sida på sida ut ur mitt hjärta med ord utan mellanrum. Barasåduvet.
Jag brukar lyssna på dina hjärtslag.

Norr om botten.

 
Gatorna ser ut som vanliga gator men fasaderna har rosetter, fasetter och ögon. Vart jag än mig vänder så är husen kantade med sidenband och bjällror. Det är söt dimma i hissen och havet utanför huset är stilla, ibland, om dagen är vacker. Andra dagar blåser det in vindar som luktar insjö, tall och Uno. 
 
Jag känner många men ingen av dem känner mig. Det är underligt att genomsnittsåldern på dem jag vet är 60 år och de brukar köpa aftonbladet och två triss varje dag till sig och sin fru fast hon inte ens lever längre. Men han skrapar båda så det går ändå.
 
Och mitt hem är öppnare och vackrare än någonsin men också därför är slarvet så stort. Och jag vet inte hur man sätter på bastun så jag duschar en timme i sträck istället. Katten är mest på en stol och tittar i kors när hon vill ha ost när vi äter frukost och jag har en marmorbricka och den är tung som satan och på den finns en liten, vacker vas som är bräcklig och alltid tom.
 
Ingen finns men han är så stor. Jag sitter på hans mage när han spelar spel och får honom att fnissa som jag aldrig fått förr. Och det gör oss nervösa. För vi viskar nu i varandras öron och det är konstigt hur man kan vara så kär fast man varit med varandra så länge och varit så less på varandra så länge och färdats tillsammans 381,6 km i Sverige och längre ändå.
Och varje söndag går vi på visningar och drömmer om att somna i soffan i någon annans vardagsrum.
 
Stark är jag som oftast nu, och det är också väldigt annorlunda. När jag är svag så blir jag svag för jag tror att jag ska bli svag. Men oftast är jag stark. Jag tänder fula blockljus mot mörkret för att de ska brinna bort. Men än så länge klarar jag mig bra och jag inväntar den långa tröttheten. Förhoppningsvis väntar jag förgäves men mest undrar jag
om jag ska koka thé.
 

Sex haikus

En haiku som bryter versmåttet.
 
Sitter på bussen hem från vad som egentligen har varit den sista gången vi fått respons på våra texter. Nästa (och sista, hur gick det till??) gång har vi slutseminarie så vi ska göra om något av de arbeten vi redan gjort för att förbättra det.
 
Det här månadens uppgift var bunden lyrik, vi fick välja sapfisk strof, sonett, (typ hjälp?) haiku eller att göra en rap! Jag var lite lat och valde haiku, för det är lätt men alltså,, för första gången sen jag började den här skrivkursen kände jag skrivlust och skrivflow samtidigt. Det bara sprutade haikusar! Alla blev ju inte så bra såklart men det var så jävkla skönt! Sen skar jag bara ut de sex som jag tyckte var bäst och här är resultatet!
 
[Vad är en Haiku? Det är ett japanskt versmått som innefattar att man gör en väldigt kort dikt på endast tre rader. Första raden ska ha fem stavelser, andra sju och sista ska också ha fem, (5-7-5)]
 
Lossmen är en by.
Ljum och grön om sommaren.
Där bor ingen kvar.
*
Jag fryser så hårt
Du glittrar i solens ljus
Jag simmar i land.
*
I ljus sommarnatt
lyser hjortronen röda
Där dasset stod förr.
*
Lommen skriker ut
sin nattvandrings ensamhet.
Jag lyssnar inatt.
*
Stryk undan mitt hår
Lek aldrig med mig igen.
Luften är fuktig.
*
Fan vad ful du är,
sa någon till mig en gång.
Men jag dog inte.
 
 

En eka.

 
En uppgift som vi har deadline på ikväll. Temaflätning är kategorin. Hatar att rimma men gillar egentligen mest poesi med rim. Som Nils Ferlin tex.
 
En eka.

I mitt sinne ror jag en eka över land.

Jag ror över stock och över sten.

Ån den ringlar sig sakta fram.

Här är timmen aldrig sen.

 

Ån är spunnen av tunna drömmar.

Jag flyter bara följsamt med.

Jag ser hur det mot kölet strömmar.

När jag över böjer mig ned.

 

Bredvid dansar älvor tyst.

Och betraktar med tomma händer.

I ån åker minnet av att bli kysst,

Och hjärtan som drabbats av bränder.

 

Men runt mig finns inget annat än frost.

Frusna vidder och kall granit.

Du tjocka dimslöja, löv i rost.

Min andedräkt är pudervit.

 

Plötsligt rinner jag ut ur deltats fingrar.

Faller som en klump ihop.

Hastigt känslan ur mig slingrar.

När jag nås av faktums rop.


Om mitt liv

 
Om jag skulle beskriva lukten på mitt liv så skulle jag beskriva den som klor.
Och bensin.
Och svartvinbärsgele.
Och fenjal. 
 
Om mitt liv var ett ljud hade det varit en tvättmaskin. 
Språk utan ord.
Pincetter i lås.
Och regn som landar i hår.
 
Om mitt liv var en påse med saker hade det funnits hårda hjärtan däri.
Och osmörade knäckebrödsmackor.
Men också vita skor och silvriga mp3spelare.
Bussar, pippi-väska med stuvning och manglade king-size lakan.
Och chipssmulor i botten.
 
Skogsstjärnor, skogssjöar och fjädrande skogsstigar. 
 
Oändlig grönska, svarta ögon och vita fläckar.
 
Ryggradsbeat, hjärtespräng och kalvben. 
 
Implosion, explosion och ampati. 
 
Om mitt liv var en känsla hade du aldrig kunnat känna den som mig. Men jag kan förklara det. Som allt och inget på samma gång.

Vad är viktigast.

 
I söndags körde vi förbi en kompis när vi var påväg hem från Lappland. Han stod på baksidan och rensade fisken som han hade fångat i mjärden under morgonen. I sjön en stenkast från huset. Runt om stod granarna och tallarna och grönskande stilla med gömda fåglar mellan kvistarna som sjöng till varandra. En bit bort höll en granne på att plöja upp det lilla trädgårdslandet inför morotssättningen. Solen som sken över det långa gräset. Svalorna flög in och ut genom de öppna garagedörrarna. Rensat som fick ligga kvar i skogsbrynet till räven.
 
Inne stod en dunk med tappkran som enda vattenkälla. På hyllorna stod burkar med olika nötter och fröer. På skärbrädan en bit torkat älgkött. Tapeterna som klamrade sig fast på väggarna. Det skavda golvet. Dörren som inte riktigt gick att stänga. 
Vad är viktigast egentligen?
Inlandet kommer alltid vara den plats där ro och rötter sitter som djupast för mig. Det kommer nog alltid vara så.

Världspoesidagen

 
 
Idag är det världspoesidagen och den firar vi med en dikt som skrevs för nästan 200 år sedan av Erik Johan Stagnelius. Han var engligt sägnen så ohyggligt ful att den enda kärlek han fick var från hororna han köpte och han dog i unga år. En dikt vi analyserade på gymnasiet och som jag fastnade för helt enkelt.
Och vilken dag är inte rätt dag om inte idag att erkänna att jag ska söka några skrivar-kurser till höst!
 
Erik Johan Stagnelius år 1818
 
Till förruttnelsen
 
Förruttnelse, hasta, o älskade brud, 
att bädda vårt ensliga läger! 
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, 
blott dig till förhoppning jag äger. 
Fort, smycka vår kammar -- på svartklädda båren 
den suckande älskarn din boning skall nå. 
Fort, tillred vår brudsäng -- med nejlikor våren 
skall henne beså. 
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp, 
förkväv i ditt famntag min smärta! 
I maskar lös tanken och känslorna opp, 
i aska mitt brinnande hjärta. 
Rik är du, o flicka! -- i hemgift du giver 
den stora, den grönskande jorden åt mig. 
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver 
därnere hos dig. 
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm 
oss svartklädda brudsvenner följa. 
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm, 
och gröna gardiner oss dölja. 
När stormarna ute på världshavet råda, 
när fasor den blodade jorden bebo, 
när fejderna rasa, vi slumra dock båda 
i gyllene ro.

Ampati

 
 
Jag är i en stillastående bil.
Vinddraget från bilarna som passerar i filen bredvid försöker rycka med oss.
Gungar.
Stora blöta flingor landar och smälter lika fort, eller fortare.
Händerna håller krampaktigt i den blekta ratten. Klickandet och blinkandet påtalar att jag tänkte svänga vänster.
Men jag minns ingenting längre.
Träden har svarta armar som sträcker sig knotiga över det tunga snötäcket som vilar.
Tungan har torkat fast mellan kinderna. 
Tinningarna är tunga men det rum som finns mellan dem är kristalliskt.
Men ändå. Koma. Dvala.
Kroppen apatisk. Tankarna släpande. Medvetandet klart.
Jag blinkar.
Har nog inte gjort det på ett tag för det svider.
Vindrutetorkarna sveper sin uttryckslösa bana över rutan. Lämnar ränder av droppar som varit en årstid. 
Våta ljud som kommer på avstånd. Passerar. Gungandet. Våta ljud som försvinner.
I mitt klara sinne ser jag transparanta ting som smakar luft och känns som tiden. Lika nära som dimma brukar vara och låter som betong.
Mina knogar är inte alls vita. I böcker skriver de alltid "tills knogarna vitnade". 
Det gör ont att lossa tungan från vakuumet.
Bilen bakom mig tutar. Den är röd.
Jag svänger vänster.

Ett axplock av sådant som finns redan.

 
Hur ser jag ut? Jag vet precis hur det va.
Rent allmänt
Jag gav dig mitt hjärta, ba rakt ut, det är min dåliga vana.
 
Ja se på fan, nu är dom under samma täcke. Andas i takt med varann och det är så långt ifrån äckligt. 
 
Inte ens Amistads kedjor kan hålla oss.

Kyss mig så att nånting händer. Slå mig så nånting blöder.
Elda upp mitt hus, gör det ikväll. Så det finns nåt som glöder.

Fettfläckar dyker upp på tapeten där njutning ägt rum förr.

För varje ord jag skriver gräver jag min egen grav, jag vet. Men jag gräver den så stor för att du ska få en plats bredvid.

Och vid hörnet av kyrkan, där järnvägen går, har dom spärrat av. Någon ligger i gräset med frostiga kläder.

I ditt öga dansar stormar små, men det är du som för. I döda vinkeln ser jag allt du gör.

 


Om jag var 16 hade jag nog gått sönder.

 
Har inlett sida 17 på det textdokument som jag kallar självbiografi men är märkt med titeln mer syftande på en historia.
Här följer ett stycke ur ett kapitel.

[...]

Om jag varit 16 år hade jag nog gått sönder i detta ögonblick. Att bli officiellt förudmjukad på en plats bland en massa okända människor. Men jag var 17 och hade överlevt ett helt år själv. Ett helt år hade jag bott i en egen lägenhet och insett vem jag var och vem jag ville vara. Jag hade slutat vara någon som kröp på knäna på sin egen skugga för att alla andra skulle tycka om en. Jag var Någon som inte brydde sig om vad andra tycker. Som kan gå genom allt, för den enda jag behöver är mig själv och det enda jag bryr mig om är min egen uppfattning om mig själv.

Jag minns faktiskt inte vad som hände runt om, men jag tror inte att någon skrattade, förutom han själv då. Mina kompisar viskade vilken idiot han var. Men ska jag vara ärlig så brydde jag mig inte. [...]

Senare på kvällen kom han fram till mig och undrade ifall jag ville ha en öl. ”Jag ska dricka upp alla dina öl bara för att jävlas, din skitstövel” tänkte jag, så jag svarade;

-Okej.

*


Min farfar Rolf

 
När jag var liten så kom jag på dagis och var väldigt ledsen hela dagen. Jag minns det mycket väl och vet den exakta orsaken, vilket jag sa. Min farfar var död.
När min mamma kom för att hämta mig så beklagade personalen sorgen.
- Jag hörde att Ronjas farfar gått bort, jag beklagar.
- Ronjas farfar? Men han gick ju bort -86.
Jag är född 90.
 
Jag vet att det är ologiskt men idag är det en sådan dag, igen. Jag är 23 år men ledsen över att jag aldrig fått träffa min farfar. Vilket är ganska ... . Jag kan inte ens själv förklara varför jag är så ledsen, just inatt.
 
Ologisk är sorgen då det är en person jag inte ens träffat, någonsin men ändå en sådan självklar känsla då han har uppfostrat min pappa till den han är, och min pappa har uppfostrat mig till den jag är. En person jag aldrig fått lära känna som är hälften av min pappa. En fjärdedel av mig.
 
En person som jag hade kunnat ge lika mycket kärlek som jag känner för min mormor, min morfar och min farmor, utan att mitt hjärta skulle sprängas. En kärlek som bara finns där från det att man växer upp.
En person som hade berättat fler historier om svunna tider än min pappa gör. En person jag bara sett på en enda bild, då han annars alltid var fotografen och eller då han på vimmelbilderna "vardag på 70,80-talet" är antingen suddig eller döljd av träd eller skuggor.
På den bilden, portättet av honom, så ler han och ser ut som min pappa, men med ett rundare ansikte.
Jag antar att det är hans stora näsa jag har, tillsammans med min farmors lilla haka, min morfars mandelögon och min mormors höga kindben.
 
Min farfar dog mycket hastigt när min pappa var 21 år och det jag vet om honom, den person jag känner, är den gestalt han fått i min fantasi genom pappas berättelser. Främst friluftslivshistorier som jaktäventyr eller fjällvandringar. Jag antar att man lite klyshigt kan säga att han lever vidare på det sättet.
 
 Jag är ledsen att han aldrig fick veta att pappa två år senare skulle få en son. Eller att han 27 år senare skulle ha ett barnbarn som gråter en hel lördagkväll, 23 år gammal, för att hon aldrig fått träffa honom.
Aldrig lärt känna honom. Därför är jag ledsen.
Farfar, första gången jag sköt med ett gevär sköt jag en fem-etta. Det gjorde ont. ♥

Han var som ett rovdjur

 
Ett kort stycke ur början på min massaker;
(...)

På den här festen hade det varit över ett år sedan vi sågs och när jag fyllde ögonen med svart kajal framför hallspegeln, stannade han upp bakom mig som för att titta.

Jag mötte hans blick i spegeln.

-Vad är det?

-Du är riktigt söt vet du det? Du passar i svart kajal.

[Jag hade aldrig fått en komplimang i hela mitt liv och] Mitt hjärta stannade men i spegeln märktes ingenting. Kanske att mitt åtekommande fram och tillbaka med den svarta pennan innanför fransarna varade lite längre än vanligt. Men han märkte förståss. Han var som ett rovdjur. Hörde mitt hjärta darra till och insåg att här hade han ett byte.

(...)


I ett perfekt rum

 
I ett perfekt rum skulle det regna i hörnet. Uppkrupen mot väggen skulle jag sitta med håret i våta testar klistrade mot mitt ansikte. Regnet skulle vara varmt och tungt när det vecklade ut stora mörka fläckar på den blommiga vävtapeten. På golvet skulle vattnet aldrig rinna undan och det skulle växa skogsstjärnor mellan golvplankorna. Med tunna vita blad och långa gröna stjälkar.
Det konstanta regnet skulle smattra på mina bara lår, och ringla sig som strilande älvar ner för vaderna. Det blir en egen liten värld om man lutar huvudet just såpass lite framåt. Som en droppande ridå som stänger in mig. Där blir ljudet dovare och luften så tjock av fukt att jag kan dricka av syret. Med öppen mun och vattnet rinnandes längst kinderna till läpparna, skulle jag vänta där, tills dropparna skulle släppa taget. Med öppna ögon trots att vattnet forsar över fransarna. I ett perfekt rum skulle himlen vara mitt tak. En himmel med insynsskydd.

Den morgonen jag förlorade mig själv

 
Och vi ska aldrig glömma bort den dagen då vi tappade bort oss själva, en isig marsnatt, där vårat liv hängde på grus och våra hjärtan slog i otakt men med samma rytm. Hela världen fylldes av hjärtslag som slog ut allt det onda och allt det goda det fanns inte alls.
Nu går jag åter till korset, tänkte jag. Och det gjorde jag till viss del. Så vaknade jag med en gåta som lades i min hand, som lekte runt mina fingrar och plötsligt så slog mitt hjärta inte alls. Hoppade över ett slag och kom in igen samma sekund som mörkaste safir.
Var det här samma kors, eller var det inget monument alls, sa jag. Och du sa hej.
Sedan öppnades en damm av du och jag, som egentligen inte var någon. Vi blev två och ett plus ett kan aldrig bli mindre än ett likgiltigt tal. Jag hade tappat mig själv och tänkte att precis här vill jag förlora, för precis här skulle vara en väldigt fin plats att leta på.

På en gräsplätt i skogen

Hur länge sedan var det? Jag pressar handflatorna hårdare mot gräset. Hur länge sedan kände jag lukten av tall, såg milslånga vidder susa förbi och kände elementen vatten och vind mot mitt ansikte.
Mitt hjärta i form av en plats. Det är här.
Och nu, med min älskade under mig och båda mina handflator mot det gröna. Pressar hårdare igen. Låter gräset åter gro mellan mina fingrar och sträcka sig mot ditt öra. Jag begraver ditt ansikte i mitt hår och ett hav av solljus omsveper oss.
Platsen som sitter djupast i mitt hjärta och personen som har mitt hjärta i sin hand. Du och jag tillsammans, på den här platsen. Det kan inte bli bättre viskar jag.

Textrader som bläckat sig.

 Den här låten är hur fin som helst,rakt igenom, med en massa textrader som bläckat sig innanför pannbenet. Och har du studerat en av de mest återkommande bilderna jag publicerar, så är det just från den här låten.
 
"She put him out, like the burnin' end of a midnight cigarett"
"We found him with his face down in the pillow, with a note that said I'll love her til I die."
 
"We found her with her face down in the pillow, clinging to his picture for dear life."
 

Att möta ren mitt i natten

 Jag nämnde i min text igår om att jag mötte ren i ett månljus en natt (och var skiträdd) Har skrivit om mötet förr, så här får ni lite söndagsläsning;
 
Vi gick längs en snötäckt väg, kantad med mörka granar och tomma torp med blekta gardiner. Månen färgade som sagt världen blå den här kvällen. Allt blir blått och det är mörkt men ändå samtidigt så ljust, lite som en sommarnatt i norrland. Mörkt men ändå inte. Vägen är rak och man kan se typ 2 km framåt. Vi går och tänker inte på klockorna som låter, efter ett tag blir de starkare och vi börjar tänka på det. Lät exakt som tomtens kälke, bjällror som klingade. Jag frågade pappa vad det var och han sa att han inte visste. Han fäste blicken framåt och log och sa att han nog kunde ana vad det var som lät. "Nu ska vi få se något häftigt...!"

Tittar framåt och längst bort på vägen, är vägen mörk. Något står på vägen och smälter in i granskogen. Efter ett tag, var eftersom vi går framåt, och skuggan mot oss, blir det större. Klingandet blir högre. Låter som en fantasi. Tillslut är det mörka molnet som förflyttar sig på samma väg som oss, så pass nära att man kan urskilja saker och ting. Det när inte en, det är tio, kanske tjugo. Tjugo renar med bjällror som klingar när de stöter emot deras kroppar när de går. Jag blev skiträdd. Du står mitt ute i ingenstans, i så mycket vinterkläder att du knappt kan andas, än mindre springa, totalt oskyddad och en renhjord möter dig. Vi stannade. Renarna fortsatte trava mot oss. Jag ville skrika, skrämma dem att gå åt andra hållet, men pappa ville se hur nära de gick innan de märkte oss.

När de stod mindre än 10 meter ifrån oss, stannade de plötsligt av, de kände förmodligen vittringen av oss. De stod och tittade på oss en lång stund. Klingandet slutade, fuktiga andedräktsmoln var det enda som var emellan oss. Blå ögon mötte bruna. Det känns att man är i norrland vid sådana tillfällen. Att detta är något otroligt, vackert och unikt som inte alla får uppleva ens under hela sin livstid. Sedan vi stått och tittat på varandra i kanske 3 minuter vek de av och började vandra längs skoterleden istället. Kvar stod vi, och tittade på avstånd hur de försvann medans bjällror klingade genom den bitande kalla kvällen.

Den månkvällen kommer jag aldrig att glömma.
Foto Frida Gruffman (google)

Norrland för mig.

Jag skrev en text en gång om hur jag känner Norrland, det kanske verkar som jag drar alla över en kant men jag talar för mig själv.
 
 2011-01-31
Jag är född och uppvuxen som norrlänning. Åt palt med familjen på söndagar, körde skoter på vintern och frös även på sommarn.
Har kommit i kontakt med ren på vägarna fler gånger än jag gått i högklackat [definitivt].
 
Levt i evigt mörker med metervis av snö i en vinter som varar längre än 4 månader.
Minus 20 svider lite i kinderna men påverkar en inte nämnbart.
Att backen eller skoteråkning är det uppenbara tidsfördrivet varje helg.
Känna hundra kilo vibrerande maskin under sig, och fem kilometer led bakom sig. Bensindunkar och motorolja, is och fukt i hjälmen och imma på skoterglasögonen.
Gå på en promenad över diamanter, se älg på en frusen lägda, stöta på renar i månljuset (och vara skiträdd).
Göra ett hål i en is, sätta björkhakar och dra upp fisk. Snickra grillpinnar och äta ljummen korv.
 
Vår, som uppenbarar höstlekar som blivit abrupt avbrytna av det första snöfallet.
Gulnat gräs och hundbajs.
Vatten som porlar exakt överallt. Grus som nu ligger stilla på fast mark.
 
Sommar, som endast varar i ungefär 2 månader. Aldrig blir varm och alltid är ljus.
Man kan festa hela natten och kan aldrig gömma sig i skuggor.
Träffa människor från andra ställen som har svårt att hänga med när man säger att man har "hett" ölen i frysen eller frågar "vad jere?".
Gå hem klockan 4 på morgonen men skorna i handen, lika ljust som klockan 3 på dagen och förfrysa fötterna mot asfalten.
 
Gå i skogen med vad som känns som 15 kilo packning över frostkylda myrar i jakt på ett pass att vila sig på.
Sova en stund medans brasan sprakar och pappa sitter avslappnat men alert mot en tall med bössan brevid sig. Smälta choklad på en sten och äta revbensspjäll direkt från benet.
Känna lukten av hår och en mjuk, men kall mule under sina fingrar.
Hålla en gråvit hund i koppel som drar axlarna av en för att få komma en decimeter närmare ett saltat skinn på marken.
Bli träffad av löv i huvet och hoppas på att snön och det eviga mörkret ska komma snart.
Sådana saker, är norrland för mig.
Och det kommer det alltid att va. ♥
 

Att vara först.

 
Jag ville vara först med allt, precis som alla andra. Förutom att vara först med att ta mig ut ur Lappland. "När jag blir stor ska jag dra från den här hålan" det var vad alla sa när de sparkade sten med händerna i fickorna på väg hem.
 
Ändå var det mitt namn som stod i tidningen en dag. Inte i den vanliga lokala tidningen VF, utan i Norran.
Mitt namn bland 15 andra som skulle börja på samma linje som jag. Dom flesta åtföljt av en annan stad, eller ett annat samhälle än just Skellefteå. Som var först ut, precis som jag.
 
Jag hade alltid varit självständig. Allt gick så fort och helt plötsligt sov jag själv en söndagskväll i en tvåa som var möblerad med gåvor från släkt och grannar. Min egna lägenhet. Min egna stad. Nu skulle jag bara gå ett första steg utanför dörren och starta mitt egna liv. Som aldrig mer skulle kretsa kring att vara populärast, eller att vara först.
 
Ångesten som slog mig på tisdagsmorgonen var bedövande. Jag satt i duschen med kläderna på och höll på att kvävas av ångesten. Ringde min mamma eftersom jag inte fick i mig någon frukost.
"Mamma, jag kan ju inte gå i skola utan att ha ätit frukost, det går ju inte, tänk om jag blir hungrig.."
Det fanns ingen mall. Ingen trygghet. Inget försöka vara. Bara jag.
 
När någon sa Hej vad heter du så slängde jag ur mig hela mitt liv. Ingen kände mig så de visste ju inte vem jag varit. Och jag ville fort få fram vem jag var och inte den jag maskerat mig till.
 
När vi satt i matsalen, alla vid samma bord eftersom ingen kände någon annan så började vi prata om att vara först. Jag berättade att jag testat röka.
"Men du är ju bara 16? Jag tänker då inte testa fören jag är 18"
Sen var det inte viktigt längre att vara först. Det var ingen merit, inget bevis på att man var mer än någon annan. Utan vi alla levde i våran egen takt.
Jag växte till en riktig människa som insåg att allt man varit rädd för var ingenting. Brydde mig inte längre om vad andra sa, tyckte, ville. I mitt liv är det väl ändå mig det handlar om.
Jag satt ute på balkongen mycket. Dansade ensam i timmar. Förälskade mig i text. Klippte håret hak-kort. Fick hål i mina jeans men brydde mig inte om att laga dem. Mina vita skor blev ovita, och det blev bra så.
 
Och allt det där. Röka, supa, ligga. Det kom, så småningom, vid den tidpunkt jag ville ha det. Då spelade det ingen roll att det tagit så lång tid, för då hade jag a blast and the time of my life.
Det finns fortfarande en massa första som jag inte varit med om och det är ingen brådska, för det kommer när det kommer om jag vill det då.
 
Skellefteå är höst för mig. Det finns inget annat än höst. Som det luktar ute just nu; kyla, löv, frost och ångest. Så har det alltid luktat för mig. Och de där första tre veckornas ångest kramar mitt hjärta varje gång jag öppnar dörren och det är som då. Nytt, kallt och fullt av möjligheter.

Att vilja vara först

we♥it
Jag. Du. Och alla andra i världen som trodde så om sig själva. Att man skulle vara sist i hela världen. Med allt.
Sist att röka, sist att dricka, sist att hångla och sist att ligga. Sist att bli vuxen och vara barnsliga barnet resten av sitt liv. Hela högstadiet handlade om att vara populärast, och först. Först först först.
 
Man kunde aldrig i livet tänka sig att gå till skolan utan smink även om de enda smink man bar var något gratis-smink man fått från tidningen Frida.
Man bara åt knäckebröd till skollunch eftersom annars blev det sneda blickar och ingen av ens "vänner" väntade längre än den tiden det tar att äta en osmörad hårdbrödmacka.
Man rakade benen utifall, utifall någon kille av någon anledning skulle råka ta på dom under skolsimmet. Det hade ju varit döden om någon hade sett hur man var på riktigt, att man hade en finne på hakan, tyckte om att äta mer än en portion hemma till middag eller hade hår på benen.
 
Speciellt dessa marknadshelger när hysterin var på topp. Sprit, röka, knulla. Då alla coola kidsen satt under Stora träden vid musikskolan och halsade direkt ur stora glasflaskor eller drack ur PET-flaskor med stulen jägermeister från föräldrarnas barskåp.
Och de få gånger man fick det barmhärtiga förbigående inbjudningen att följa med och man svarade okej men hela världen var som ett fyrverkeri på insidan.
 
Och man klädde ut sig i tajta skinn-linnen och fick låna smink av mamma.
Inte "Vi möts där" utan "Vi ringer när du kan komma". Och man väntade. Nio. Tio. Elva. Tolv. Ett.
Halv två tvättade man bort sminket med en klump i halsen och gick och la sig. 
På måndagen pratades det glatt om vem som hade hånglat med vem och vem som hade blivit full och spytt ner hela soffan. Men inget om en flicka, som inte var där. Rimligt.
 
Man blev förälskad i någon äldre kille som svarade kort på sms men helt plötsligt hasplade ur sig en massa komplimanger om att man hade så fint hår och vackra gröna ögon, och då spelade det ingen roll att det i verkligheten inte stämde. Och man stämde träff under Stora träden på marknaden. Eld och lågor. Duscha, raka, noppa, sminka, klä, parfymera. Snodd jägermeister i PET-flaska.
Och när man kommer dit sitter en tjej i hans knä med hans tunga nerkörd i halsen. Och de går hem hand i hand och hon blir först. Först med att bli av med oskulden. Först med att bli bränd när han inte vill byta nummer på morgonen.
 
Att vara först, vilken grej.
Och du tror att du kommer vara sist i hela världen och det är där lilla vän, som du inte vet. För när du för första gången öppnar dina ögon, kommer det inte spela någon roll vem som var först. För då är du där, och ingenannanstans.

Tidigare inlägg
RSS 2.0