Det gör ont. varför gör det det?
jag vet hur det kändes, all vävnad som bildats, jag vet hur den kom dit. Vävnaden som gör det lite vanskligt att andas och släppa saker in- eller utpå.
och jag skyller inte på dig. jag berättar hur det är. Sanningen. jag bryr mig inte om att smutskasta. Jag bryr mig om att skriva av mig.

Men såhär? Nu? Mitt på lektion och vi ska rangordna personer i vårat liv. Familj. Vänner. Men däremellan. Platsen som står tom som är påväg att fyllas. Glappet på den tomma raden jag omedvetet lämnade. Där du fanns. Som kommer fyllas men så kommer det. Påtagligt tryckande. Som att lungorna öppnats, läkt ihop, öppnats, läkt ihop och nog med luft kan inte komma in, för all ärrvävnad. Allt på insidan blir tungt, tryckande. Hjärtat blir tungt och får inte plats, har inte ork, att göra det det ska. Hålla mig flytande.

Det var så mycket tid, som skrevs och nu revs, sönder i ren hysteri när sanningar kommer fram. Kontrollerad ilska som rusade genom armar och ben som sparkar och slår. River.
Små små pappersbitar som glider i luften. Som damm en solig lördagsmorgon. Och allt det trasiga, de trasiga bitarna, de fastnar i mina lungor, i mina ögon, i min mun, skär i mitt tandkött.
 Som glasfiber som sticks, skrapar och gör vävnad och är omöjliga att få bort.

Och de bilder, som på något underbart jävla vänster överlevde. de singlar genom luften. Bilder på en hallonröd bil. Mörka nätter, strålkastare och nakna fötter som badar bastu på instrumentbrädan. Ett trasigt brev som satt i brevinkastet i en ungdomslägenhet. Sommarfrukostar på en furu-inglasad altan. Ost och skinka. Gillade inget av dom. Två underbara syskon och en kanin. Luftgevär och älggryta. Jag skrev det här förr men nu skriver jag det. Glasfiber. Stickigt. Och ondast av allt. Jävla lifehouse-hanging by a moment och ditt huvud mellan mina händer i ett träpanelsrum i källaren. Textraden kommer och känner den där hålla andan känslan.
Och jag ser in, och mimar. Och allt var fejk.

Det var bara det jag blev så förvånad över. Där sitter jag. Hundra år senare. I ett annat land och har skuggor i ögonen som darrar. För din skull? För den vän jag trodde jag hade.


Det känns tungt att du inte finns, aldrig har existerar, någonsin och att du inte vill att jag ska finnas.