Vit, svart, grå var hon. Våran första kattunge. Och halvperser. Platt fast rund. Mamma sa att det var den finaste katt hon sett. Jag tyckte hon var halvful.

Oftast tyckte hon inte om oss. Så ingen tyckte om henne. Förutom jag. Fast hon var halvful. Hon sprang mest bort och åt hellre fågelmat än det vi gav henne. Hellre en vedbod än våran säng. Hellre frihet än ett fönster.
Det passade inte oss.

En tidig vår ,som den här, hamnade hon i farmors garagefrys istället. Det satt en projektil i henne och frosten och jorden var fortfarande ogenomtränglig som den bara är mitt ute i Ingenstans, Lappland.

När vi plockade fram kartongen kändes hon som frusna ärtor. Hon tappade päls när vi klappade henne. Hennes ögon var stängda men tänderna blottade. Hon var hård fast mjuk. Frusen men tinad. Mamma sa att det var den finaste katt hon sett. Jag höll med.