Jag har listat ut vars allting sitter.
När man har ångest, så sitter det i magen. Där man är som fetast när man nyss har ätit. Eller där det gör mest ont om man låtit bli. En liten bit ovanför naveln. När man mår illa för att det är tidigt på morgonen och man måste åka buss, då sitter det där. Jag tänker det som en boll av hårt fett, maskar, hår och kol. Svart och levande, fast men kladdigt.
Jag var på sjukhus en gång, för att jag hade svalt en sån, tror jag. Eller alltihopa blev till en sån. Och jag såg "Ratatouille", läste bibeln och låg i dropp i sju dagar innan de inte hittade bollen och skickade hem mig. Han hade ingen aning om att jag var där, och ringde aldrig heller. Pojke.

När man blir sårad däremot, så det känns som ens värld går i tusen bitar på ett par sekunder och lungorna blir till dammsugare och imploderar när de suger i sig sin egen omgivning. Då sitter känslan här, precis där revbenen slutar att mötas. Där bröstbenet lämnar kroppen oskyddad så att vem som helst skulle kunna slå en knytnäve i magen. Så man tappar andan. Det är som samma sak. Fast att bli krossad är lite värre. Men jag menar att luften går ur en, det är det som gör ont. När man på en sekund glömt bort hur man andas och kippar för att man inte längre vet hur man gör. Man böjjer sig över smärtan innan du ens hinner tänka, fosterställning och en gång hörde jag faktiskt glaskraset när världen sprack, men den gången dränkte jag ansiktet i en handduk och vägrade vara med i kroppens reflexer.

Men konstigast av allt är att jag har listat ut vars kärlek sitter. Det sitter precis mitt i bröstet, nästintill hjärtat antar jag, klyschigt nog. Det vet jag för att det gör så jävla ont där när jag ligger brevid dig, och trycker jag mig närmare så trycker sig kärleken upp i halsen så man får svårt att andas. Jag kan precis peka på vars det sitter just då.
Precis på samma ställe i bröstet som det bubblar när du kommer hem. Som om en kaskad av såpbubblor slungas och spricker mot insidan och lämnar tvål efter sig. Men då kittlas det bara, kanske svider lite grand men det är när jag har din rygg mot min mage som det gör ont.
Lite som att bli sårad, men istället för att ohyggligt implodera, exploderar man på insidan med full styrka, så alla ytor; hinnor, ben och organ blir brännande röda och skrapade blodiga, som om kroppen var en hand som hållt ett fyrverkeri. Är det meningen att man ska få ont av att vara kär? Eller är det bara jag, som stoppat den på fel ställe, och hur flyttar man på den, isåfall. Eller ska den vara där.