Det känns lite som att åka bil till Sandsjö i juli.

Torr grusväg som dammar så man inte ser någonting i backspegeln. Tjärn till vänster där pappa berättat att han sett en fågel bli tagen av en gädda. Skog skog skog kalhygge skog skog skog.
Och vägen går upp och ner och man måste hålla extra till höger enligt körskolan utifall man får möte på krönet. Vilket man bör, men man träffar aldrig på någon på den här vägen.
 Kurvan där den där mannen blev rånmördad innan tiden var 1900-tal. När han blev slagen med en gevärskolv så geväret gick itu och man hittade aldrig den andra delen.
Den vägen. När pappa kör. Och det är sommar och en bra cd i cd-spelaren. Syskon. Det smakar sand i bilen.
Och man blundar för att det kittlas i magen när vägen plötsligt slutar gå uppåt. Så känns det.
Jag är väl rädd att säga det. Rädd för det. Och allt jag någonsin säger är relativt. Men så känns det, idag, de senaste 24. Som om den där sekunden när vägen plötsligt går neråt igen, bara fortsätter och fortsätter. När man flyger. När allt inom en är tyngdlöst och kroppen ett skal.
Nej jag vågar inte.^^ Inte ens på bloggen. Men ni vet. Ändå för nervös för att skriva det i ord. Rädd att det ska bli som att öppna ögonen, och man ser backen, innan man kännt den i magen.♥ Gosh.


Juli 2008