I söndags körde vi förbi en kompis när vi var påväg hem från Lappland. Han stod på baksidan och rensade fisken som han hade fångat i mjärden under morgonen. I sjön en stenkast från huset. Runt om stod granarna och tallarna och grönskande stilla med gömda fåglar mellan kvistarna som sjöng till varandra. En bit bort höll en granne på att plöja upp det lilla trädgårdslandet inför morotssättningen. Solen som sken över det långa gräset. Svalorna flög in och ut genom de öppna garagedörrarna. Rensat som fick ligga kvar i skogsbrynet till räven.

 

Inne stod en dunk med tappkran som enda vattenkälla. På hyllorna stod burkar med olika nötter och fröer. På skärbrädan en bit torkat älgkött. Tapeterna som klamrade sig fast på väggarna. Det skavda golvet. Dörren som inte riktigt gick att stänga. 

Vad är viktigast egentligen?

Inlandet kommer alltid vara den plats där ro och rötter sitter som djupast för mig. Det kommer nog alltid vara så.

Hej. Long time no seen, jag vet. Och det gör lite småont i mig för står det inget här så är det småont i mig. Men det känns lite bättre nu. Har som sagt börjat prata med nån. 

 

Idag var sista gången jag var där. Hela "upplevelsen" har varit blandad. Vi har kommit fram till att jag är on the verge till utmattning. Vi gjorde en screening där risken för utbrändhet låg på 18 poäng och jag hade ungefär det dubbla.

Och enda sättet är att stressa ner, vilket man inte bara gör på en dag, vilket jag inte har tid (läs tålamod/ro) med. Men jag har insett att mitt tålamod är i botten, får nippran när det går det minsta sakta (läs normaltakt) Så jag försöker men det är så resultatsvagt. Men det går bättre. Bit för bit. 

 

Det är tänkt att jag ska meditera mera och för mig är det väldigt flummigt och onödigt samtidigt som det är själva grejen. Att ta det lugnt och bara inte göra någonting. Work in progress. Så vi hörs.