"Jag vill skrika, gråta, sprängas, riva och dö samtidigt."

 
Med tillhörande text men den gömmer vi i den lilla luckan. Jag serverar bara blackcake ikväll.

När det är dags

När jag åkte buss för nån helg sen.
 
Hej. Long time no seen, jag vet. Och det gör lite småont i mig för står det inget här så är det småont i mig. Men det känns lite bättre nu. Har som sagt börjat prata med nån. 
 
Idag var sista gången jag var där. Hela "upplevelsen" har varit blandad. Vi har kommit fram till att jag är on the verge till utmattning. Vi gjorde en screening där risken för utbrändhet låg på 18 poäng och jag hade ungefär det dubbla.
Och enda sättet är att stressa ner, vilket man inte bara gör på en dag, vilket jag inte har tid (läs tålamod/ro) med. Men jag har insett att mitt tålamod är i botten, får nippran när det går det minsta sakta (läs normaltakt) Så jag försöker men det är så resultatsvagt. Men det går bättre. Bit för bit. 
 
Det är tänkt att jag ska meditera mera och för mig är det väldigt flummigt och onödigt samtidigt som det är själva grejen. Att ta det lugnt och bara inte göra någonting. Work in progress. Så vi hörs.
 

Can uou feel the dampness?

 
Jag har berättat för barnen om min favoritfilm 5 gånger den här veckan (Into the wild) och jag vill att det ska regna.
Ja just det, och så har jag pratat med någon.
 
 

Om att kämpa när ingen annan gör det.

 
 
Det känns som att allt jag känner för, allt jag tycker är viktigt eller noga med, blir så nedtrampat. Att något händer som jag inte tycker är rätt men "säg inte vad du tycker, så glömmer vi bort det istället." För att det är jobbigt. Lättast att inte prata om det som är viktigt. Bara blunda. Till nästa gång det sker, då samma konveration utspelas på repeat och man ska svälja igen. Och även om meningen kommer fram så brys den inte om. "Det spelar ingen roll, vi glömmer det bara".
 
Det känns som jag är evigt fast i att kämpa med att få upp en traktor ur ett hjulspår medans alla andra står på kanten och ojjar sig över hur jag kämpar, ojojoj, ser så jobbigt ut. Men när det nötta gummit får smaka några mjuka grästrån igen så är det ändå rena stövlar där och sparkar ner traktorn igen. 
"Låt det vara, det går bra att vi går runt i cirklar. Det viktigaste är att traktorn går." 
En traktor som går, men runt i cirklar, skulle jag inte definera som framåt. Därför stannar jag kvar i det leriga nedvanda mönstret, för att försöka få upp traktorn. Även fast ingen annan bryr sig, för jag tycker att det är viktigt. Att traktorn inte går runt runt på någon åker någonstans när det kan plöjja mark till nya ting.
Så jag fortsätter. Försöka. Men det är ett sådant evigt slit och oroliga nätter att alltid fortsätta med något som ingen annan bryr sig om, men ändå förstör.
 
Jag har gett upp förr men alltid kommit tillbaka till att det inte är rätt att ge upp. Det är viktigt, då ger man inte upp. Jag önskar att jag var lika obrydd som ni. Då hade jag kunnat gå under med den här jorden som ni. Som kycklingar i en massfabrik som bara pickar i sig fröna som man blir serverad och går frivilligt till slaktmaskinen när skylten lyser. Oförmögen att kämpa, obrydd och ovetandes.
 

Ångest och ångest

 
Men på morgonen vaknar jag med sådan tuggande ångest. Och veckorna innan veckan för den delen.
Jag vet inte om det beror på att mitt liv inte ser ut som jag hade tänkt att det skulle se ut när jag var 23. Jag har inte sett eller varit med om så mycket som jag velat. Inte sett så många platser. Inte studerat. Inte gjort något.
Jag vet inte om det beror på jobbet. Jag trivs bra men det känns svårt att ställa in sig på något som jag aldrig tidigare velat jobba med. Jag är dessutom aldrig ledig från jobbet, jag tar alltid med det hem. Jag har barn i frukostflingorna och barn i drömmarna. Barn när jag lägger mig och barn när jag vaknar.
Jag vet inte om det beror på att jag är så jävla trött, hela tiden, varje dag. Om att jobba heltid är möjligt för mig.
Eller om det bara beror på att jag inte hinner träna och frigöra den energi jag behöver.
Eller om det är kemiskt.
Eller om det helt enkelt bara beror på årstiden.
 
Men jag vet att ångesten gör att varje litet beslut blir till en jättegrej. Jag kan inte bestämma någonting längre. Att bestämma om jag ska äta tomatsoppa eller sparrissoppa till lunch blir enormt. När jag ska handla, vad jag ska handla. Jul, paket, möten, ärenden, måsten. Allt. blir. så. jävla. stort.
 
Kanske måste jag bara byta det kemiska, eller stå ut till våren. Eller så måste jag resa till världens ände för ett tag.

Morgonar som gör livet vackert

 
En vacker morgon i våras
 
När man vaknar för andra gången en söndagmorgon. Solen lyser in och dagen är fortfarande framför en. Och man hittar sin man, iklädd endast kalsonger, i färd med att stöka fram frukost samtidigt som han sjunger Håkan Hellström. Då är livet lite extra fint.

Ändå känns det...

 
Dagarna går så otroligt fort så det känns som man inte hänger med.
Om dagarna berättar barn att deras pappa har ätit hundra chilifrukter, att de väger lika mycket som ett lejon (måste vara världens minsta lejon om jag får säga det själv) och att ätit korvstroganoff till middag igår. Jag får höra att jag är fin i håret och blir bjuden på kalas. Jag får höra "titta, titta fröken, titta vad jag kan göra" hundra gånger om dagen.
 
När jag kommer hem är hjärnan så full av ljud att jag har någorlunda konstant huvudvärk och jag hinner inte krama min sambo så mycket som jag vill, vänja vår katt vid så många nya saker som jag tänkt eller städa så mycket som det skulle behövas. 
 
Ändå känns livet. Fint.

Det känns som jag har ett uppdrag

 

 

Det känns som jag har ett uppdrag.

 

Ett uppdrag jag stolt men dumdristigt kommer att slutföra.  Jag vet inte om det kommer dränka mig ett tag och därför passar jag på nu. Kanske har jag läst för mycket romaner om hjältinnor, kanske har jag alltid vetat att det behövs. Kanske behövs det inte alls, inte nödvändigt. Det är krävande, svart men ett måste för mitt inre. Eller egentligen inte ett måste heller. Ingen spricka, ingen tagg, ingen bit som är borta. Men något.

 

(Ärrvävnad, som jag bäst beskriver det. Och hur vägen blev så gropig och ful, och hur krokig den än är så kommer jag där nu, i full kareta. Lycklig. Ärrvävnad. Det är läkta sår men som drar ihop det friska så det inte funkar helt normalt antar jag. Men. Jag vill få ner och fram hur det gick till. Och hur en framtid ser ut även fast det är läkt, bara spår.)

 

Hur det går till när man går i tusen bitar. Hur det går till när man formar bitarna till någon ny. Hur denna nya bryts ner och byggs om igen. Hur man överlever att förstöras tills man knappt finns.

Och egentligen inte så mycket för min egen skull, utan nästan mer för framtiden. För vem i framtiden? Jag. Du. Han, hon eller det. You tell me.

Kanske. får ni vara med och se.

Låt massakern börja.


Fuck it

 
Jag känner mig arg och rivig och jag vill flytta fanatism från något till nåt annat så som jag gjorde förut bara för att jag gjorde fel en halvtimme efter att vi hånglade i torkrummet. Jag menar 3IE som jag så fint betecknade det förut men det tar så lång tid och jag är arg nu. Därför ska jag istället fara och springa utav bara helvete på gymet nu.

När året blir lite ljusare

Förra året har just slutat och detta år just börjat, ändå har jag redan vårkänslor. När jag går upp klockan 6 för att skjutsa Johannes, åka hem, göra mig klar och iväg på mitt eget jobb så har man sådan där ångest som äter upp en, men vet ni? Jag tror det är en biologisk reaktion på att gå upp tidigt.
Jag har haft ångest när man går upp tidigt sen jag var liten. Det är mörkt, kallt och stressigt att man åste vara någonstans. Men så kommer man hem, vid 10, är pigg och gör sig frasiga våfflor att äta i solen som pockar på att vi faktiskt går mot ljusare tider. Då känns inte livet så farligt. Allt som krävs för oss i norr är lite solsken.

My monthly story with

Innan jag själv hade kontakt med arbetsförmedlingen förstod jag inte varför alla tyckte så illa om dom, dom försöker ju hjälpa en att hitta jobb. Men allt de gör är att kalla en på möten där de berättar att man kan söka jobb.
Fick ett brev för en månad sedan om att jag skulle på ett möte den 12/12. Den 6 fick jag ett sms att mötet som jag skulle ha senare den dagen hade blivit inställt. Jag mailade tillbaka om att jag inte fått någon information om att jag skulle på något möte, dom svarade att nu spelade det ju ingen roll eftersom mötet ändå blev inställt.
Eh jo, det hade spelat roll?? För annars hade jag blivit utskriven av ingen anledning (igen).
 
Jag gick in på AF någon dag senare för att veta om det fortfarande betydde att jag skulle komma den 12 eller om dom hade blandat ihop datumen men där bekräftade de att 12 skulle jag iallafall ha ett möte.
 
Har just kommit tillbaka efter att ha gått dit (40minuter enkelväg) i djupsnö eftersom det inte är plogat, i mina sneakers för att jag inte haft tid att köpa skor eftersom jag jobbat så mycket. Väntar en halvtimme och tar kontakt med personalen där de säger att hon som skulle ha haft mötet är sjuk. Och hon som skulle tagit det istället glömt det eftersom det inte stod i systemet. Knatar hem 40 min igen med klump i halsen.
 
Där och då ville jag bara lägga mig på golvet och ligga där mitt bland alla invandrare, ungdomar och personer med kryckor, ligga raklång bara glo upp i taket. Jag vet inte varför jag tar så illa vid mig när AF misslyckas med allt. Kanske för att de nästan brände ut mig och knycklade ihop mitt psyke, för att de inte är människor eller för att de inte tar hänsyn till att arbetslösa fortfarande är det.
 

The end of the world, is it near?

En tanke som har slagit mig bara. Tänk om jorden verkligen kommer gå under den 21 december, då skulle det innebära att vi bara har lite mer än en vecka kvar att leva. Hur känner du inför det?
 
Jag är av den åsikten att jorden inte kommer att gå under i år men att det inte ligger flera miljoner år fram i tiden. Enligt FNs miljösammanfattning 2008 tror jag det var så skulle vi behöva ett helt nytt jordklot inom 50 år om vi fortsätter förbruka resurser som vi gör nu och bara de senaste åren har man ju själv märkt skillnader på klimatet. Förra sommaren badade jag i Torneälven (älven som separerar Sverige från Finland, aa precis, längst upp i landet) i början av juni. Sen har vi haft vintrar med ingen snö i december. Naturkatastrofer och förändringar i temperatur och väder är största tecknet.
 
Min gissning är att jorden kommer gå under om typ 200-300 år, vilket inte är så himla långt bort. Vad tror du?

What you do? Where u at?

Hade världens, äckligaste, förvirrning imorse.
Vaknade och det var bäckmörkt ute (jag vill stava beckmörkt, men det kan ju inte vara korrekt?) och först panikade jag över vad klockan var. Sedan tappade jag allt vad minne innebar. Ska jag jobba idag? Vars ska jag jobba? Vilken tid brukar jag börja på vilket jobb? Vad brukar jag göra på vilket jobb? Kan jag vägen till mitt jobb? Shit.
 
Sedan insåg jag att Johannes inte låg bredvid mig så då blev det istället, vaars fan är Johannes?! Tills jag tillslut insåg att jag inte ens visste vars jag var! Och det var inte den här första sekunden man är förvirrad när man vaknar utan efter cirka 3 minuter när jag verkligen försökte komma ihåg mitt liv fick jag en snabb återblick om att jag åkt bil igår och då insåg jag ja, just ja. Jag är ju hemma. 

Slakta är okej, men jag tycker halal är fel.

Har just sett en massa slaktvideos på youtube
(fråga mig inte, jag ser dom sjukaste videorna på internet och oroa er inte jag ska inte visa er något här, därför satte jag istället in en bild på den här söta kossan för det hade blivit lite off topic att posta en bild på en söt kattunge...).
 
Nu så mår jag jävligt illa (såklart) men pga att det slaktas så mycket på halal-vis. Många hatar alla videos där det föregår slakt överhuvudtaget men jag ser inget fel, så länge uppfödning, transport OCH själva slakten är human.
 
Att kött är halal innebär att djuret har förblött och på detta vis "renats" och är "jungfruligt". Halal-slaktat kött är en förutsättning för flera religioner såsom islam och judendom.
 
För att döda ett djur halal-style så skärs helt enkelt halsen av djuret och djuret får förblöda, detta tar mellan 30 sekunder och flera minuter beroende på hur stort djuret är. Efter den första hemska stunden så blir de medvetslösa men kan fortfarande då och då röra sig och huvudet som endast sitter ihop med ryggraden hänger och slänger.
 
För "vanligt" kött så används bultpistol (helt sjukt smidigt, har sett de videorna också) eller så skärs huvet av MED ryggrad.
 
Det är där jag tycker det gör skillnad. För så länge ryggraden är av kan inga nervsignaler gå mellan kroppen och huvudet, det vill säga, ingen smärta kan skickas runt i kroppen. Alla rörelser som görs är efter dödsögonblicket och är dödsryckningar medans halal-slaktade djur känner smärta och försöker ta sig därifrån tills dess att de faller in i medvetslösheten.
 
Jag vill bara att man ska tänka en extra gång och läsa lite bättre på köttvarorna man köper. Köp inget från danmark (oftast dålig djurhållning där) och INGET där det står halal.
Vad jag vet så finns det inte överdrivet många halalvaror här i Sverige men jag själv köpte nuggets på extrapris, tänkte det skulle vara gott och när vi ätit klart och jag ska kasta påsen märker jag att det står halal-godkänt på baksidan och jag mår illa över att jag stöttat en sådan sak.
 
 
Det här har inget med religion eller rasismen att göra utan helt enkelt att jag inte tycker det är rätt att vi ska ha det såhär. Acceptera att djur behandlas och SÄLJS i världen och sverige såhär.
 
Så mina tankar ikväll är bara, fundera en extra gång när ni står på ICA och fundera en extra gång på vad du står för. Inget kommer någonsin förbättras om inte alla, en för en, börjar ta sitt ansvar och köper bra produkter. Sätter ner foten och säger nej.
Köp ej dessa!

Att skämmas för att någon känner igen en.

 
Working outfit, edition extrajobb 1.
MIssförstå mig inte, jag är verkligen jätteglad för att jag har mina tre extrajobb.
Men ibland, som igår, då skäms jag..
 
När jag fick expidera ett gäng studenter som jag tidigare i veckan redan mött i matsals-kassan, och såg hur de funderade och försökte placera vars dom sett mig tidigare och varför jag var så bekant. Och samma sak kommer hända imorgon när de möter mig i student cafeét och de kommer bli ännu mer förbryllade.

På ett fjärilsslag, förändras allt.


Funderar på det återkommande som ingen någonsin kommer insupa. Hur fort våra liv kan förändras, både åt det positiva och åt det negativa.

Under dessa två veckor har min Johannes fyllt 27 år. 27 år har han funnits på jorden men han har bara funnits på min högra sida i ett år och en halv månad.
Tänk om jag aldrig hade träffat honom, eller träffat honom i ett för tidigt skede utav våra liv, eller ett för sent. Då hade jag varit annorlunda, han också. Vi kanske inte hade passat då. Jag hade sådan oerhörd tur, att träffa honom, just då, just där. Ett tillsammans.

En väns morfar, som också var vän till mina morföräldrar, har gått bort, under dessa två veckor. En mormor har blivit ensam. En familj tappat en gren. En vän som förlorar en vän.
Som jag läste att någons pappa förlorat kampen mot cancer, bara 2 månader från diagnosen fastställts. Det kan gå så oerhört fort.
Samtidigt, under dessa 14 dagar så har en från min hemstad fött sitt första barn, och har gått från att vara ett par till att bli en familj.

 Jag kan se det framför mig, varje gång jag åker bil, eller, som jag nu har märkt, även vid flyg. Hur vi tar slut.
Hur vi frontalkrockar, kör in i en vägg. Hur vi plötsligt slungas åt sidan och kraschar rakt i asfalten och försvinner i ett eldhav. Aldrig mera. Jag kan se det så väl nu att jag bara väntar på när det ska hända, och inte om.
Jag vet hur det ser ut, jag vet hur det känns i kroppen. 
Om vi hade krockat värre, den 26 december, så skulle våra familjer "fira" 6 månader utan oss om två dagar. Deras liv, skulle varit annorlunda. Våra liv, skulle inte vara alls.

Skulle du vara nöjd med ditt liv om du skulle tvingas kliva av banan inatt?


Inside out.

Blev ordinerad Lapplands-vistelse i helgen av min mor, hon var less på att läsa om hur trött jag var hela tiden.

Jag ska försöka ta mkt bilder i helgen, och köra skoter i massor!
Jag vet inte riktigt vad det är med mig, speciellt de senaste dagarna. Det känns som all stress har gjort min kropp tunn, så man känner på utsidan vad som händer på insidan.
Jag kan inte tänka på någonting annat varje gång mitt hjärta slår. Det slår så ofta nuförtiden... Och hela kroppen darrar till varje gång. Ni vet det där ofrivillga rycket man gör första sekunden när någon skräms. Så känns det, efter varje hjärtslag. Jag vart seriöst just rädd av att jag själv svalde.. 
 
Det är äckligt att andas djupt, då känner man ju när hinnorna säras av syret. Det är obehagligt att vila, då slår ju hjärtat så hårt. Tillochmed smälta mat är jobbigt. Sova är bra, för då känner man ingenting. Men just nu sover jag ju inte så bra heller. Jag funderar på att vara uppe tills när bussen går klockan sex till Lappland...
...Jag måste köra skoter.

Hej du är ännu sämre

"Hej Ronja,

Vi har nu gjort ett första urval bland de sökande till tjänsten som (...)
Tyvärr får vi meddela att du denna gång inte är bland dem vi valt att gå vidare med.

Tack för ditt visade intresse och lycka till i framtida utmaningar!"
Svaret på mitt sista hopp. Fortsätter plugga. Fortsätter.

Att balansera på en hjärtetråd


Idag är en sådan dag som jag allvarligt börjar tvivla på min hälsa inom utbrändhet. Det känns som man balanserar på en tråd och tråden är gjort av mitt eget hjärta och varje gång det klämtar till håller jag på att ramla av och ner i ingenting. Aa, ganska precis så känns det.

Hann jag se flyga drake igår som jag velat se typ hela mitt liv och som jag måste lämna tillbaka idag? nej.
Hann jag mysa med min sambo? nej.
 Hann jag ens öppna chipspåsen? nej.
Istället somnade jag vid nio, vaknade vid 23, hade gudförbannat jävla ont i magen så det kändes som en pelare som skulle genom min framstjärt och ut genom nacken till 01 och nu är vi här.

Jobb 9-18 utan lunch idag.

21år. Arbetslös. Utbränd.

som ni vet är det tabu i Sverige om att prata om att man mår dåligt och att jag inte bryr mig ett skit om det!

Jag mår dåligt. Jag är på linan till att gå in i väggen. Fredags var bara ett smakprov. Apatin, orkeslösheten. Jag har ångest, för att jobba. Prestera. Magont. Yrsel. Känner hur hjärtat fullkomligt rusar iväg varje gång jag tänker "jag måste...".
Om 3 timmar måste jag vara klar, jag ska jobba idag.

Jag behöver bara leva såhär i en månad till. Jag borde klara av det.

Tidigare inlägg
RSS 2.0