I söndags körde vi förbi en kompis när vi var påväg hem från Lappland. Han stod på baksidan och rensade fisken som han hade fångat i mjärden under morgonen. I sjön en stenkast från huset. Runt om stod granarna och tallarna och grönskande stilla med gömda fåglar mellan kvistarna som sjöng till varandra. En bit bort höll en granne på att plöja upp det lilla trädgårdslandet inför morotssättningen. Solen som sken över det långa gräset. Svalorna flög in och ut genom de öppna garagedörrarna. Rensat som fick ligga kvar i skogsbrynet till räven.

 

Inne stod en dunk med tappkran som enda vattenkälla. På hyllorna stod burkar med olika nötter och fröer. På skärbrädan en bit torkat älgkött. Tapeterna som klamrade sig fast på väggarna. Det skavda golvet. Dörren som inte riktigt gick att stänga. 

Vad är viktigast egentligen?

Inlandet kommer alltid vara den plats där ro och rötter sitter som djupast för mig. Det kommer nog alltid vara så.