Norr om botten.

 
Gatorna ser ut som vanliga gator men fasaderna har rosetter, fasetter och ögon. Vart jag än mig vänder så är husen kantade med sidenband och bjällror. Det är söt dimma i hissen och havet utanför huset är stilla, ibland, om dagen är vacker. Andra dagar blåser det in vindar som luktar insjö, tall och Uno. 
 
Jag känner många men ingen av dem känner mig. Det är underligt att genomsnittsåldern på dem jag vet är 60 år och de brukar köpa aftonbladet och två triss varje dag till sig och sin fru fast hon inte ens lever längre. Men han skrapar båda så det går ändå.
 
Och mitt hem är öppnare och vackrare än någonsin men också därför är slarvet så stort. Och jag vet inte hur man sätter på bastun så jag duschar en timme i sträck istället. Katten är mest på en stol och tittar i kors när hon vill ha ost när vi äter frukost och jag har en marmorbricka och den är tung som satan och på den finns en liten, vacker vas som är bräcklig och alltid tom.
 
Ingen finns men han är så stor. Jag sitter på hans mage när han spelar spel och får honom att fnissa som jag aldrig fått förr. Och det gör oss nervösa. För vi viskar nu i varandras öron och det är konstigt hur man kan vara så kär fast man varit med varandra så länge och varit så less på varandra så länge och färdats tillsammans 381,6 km i Sverige och längre ändå.
Och varje söndag går vi på visningar och drömmer om att somna i soffan i någon annans vardagsrum.
 
Stark är jag som oftast nu, och det är också väldigt annorlunda. När jag är svag så blir jag svag för jag tror att jag ska bli svag. Men oftast är jag stark. Jag tänder fula blockljus mot mörkret för att de ska brinna bort. Men än så länge klarar jag mig bra och jag inväntar den långa tröttheten. Förhoppningsvis väntar jag förgäves men mest undrar jag
om jag ska koka thé.
 

Kommentarer
Postat av: Lena

Så fint du skriver! :)

2016-10-10 @ 16:02:23
URL: http://ozkagardens.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0