Jag är i en stillastående bil.

Vinddraget från bilarna som passerar i filen bredvid försöker rycka med oss.

Gungar.

Stora blöta flingor landar och smälter lika fort, eller fortare.

Händerna håller krampaktigt i den blekta ratten. Klickandet och blinkandet påtalar att jag tänkte svänga vänster.

Men jag minns ingenting längre.

Träden har svarta armar som sträcker sig knotiga över det tunga snötäcket som vilar.

Tungan har torkat fast mellan kinderna. 

Tinningarna är tunga men det rum som finns mellan dem är kristalliskt.

Men ändå. Koma. Dvala.

Kroppen apatisk. Tankarna släpande. Medvetandet klart.

Jag blinkar.

Har nog inte gjort det på ett tag för det svider.

Vindrutetorkarna sveper sin uttryckslösa bana över rutan. Lämnar ränder av droppar som varit en årstid. 

Våta ljud som kommer på avstånd. Passerar. Gungandet. Våta ljud som försvinner.

I mitt klara sinne ser jag transparanta ting som smakar luft och känns som tiden. Lika nära som dimma brukar vara och låter som betong.

Mina knogar är inte alls vita. I böcker skriver de alltid "tills knogarna vitnade". 

Det gör ont att lossa tungan från vakuumet.

Bilen bakom mig tutar. Den är röd.

Jag svänger vänster.