När jag var 16 år och flyttade ensam till Skellefteå, då handlade allt om att sticka ut istället för att passa in, som hela högstadiet hade handlat om.

 

Plötsligt skulle man klä sig annorlunda, lyssna på konstig musik, inte tycka som alla andra. Jag minns speciellt en nyår när vi sovde över hos en kille och han satte på någon skum musik och sa 

-"Vet du vad det här är? näe just det, du är sån sån där mainstream person och vet inte hur isländsk pop låter."

WTF? För det första vet du ingenting om mig, överhuvudtaget. Fördom kallas det. För det andra så är saker mainstream just för att många tycker om det. Det betyder inte att det är dåligt utan snarare tvärtom, att det är så bra att många faller för det.

När "de i andra bordet" (ja i min gymnasieklass var vi uppdelade i två gäng kan man säga) tyckte att alla i vårat bord var mainstream, "utom du Ronja, för du lyssnar på reagge och klär dig i jeans". Jaha? Så tajtheten på min beklädnad avgör om jag är speciell, eller min musiksmak.

 

Som bilden säger, vad spelar det för någon roll att dubstep heter dubstep nu? Varför måste alla spela så svåra och tro sig vara hipsters? Nejmen ingen har någonsin varit med om det jag varit med om. Jag är unik.

 

 Nej det är du inte. Jag tycker inte om att man särbehandlar sig själv. Du känner bara så för du har aldrig varit i någon annans känslor. Det finns tusen personer som är som dig. Har samma sår och problem som dig, samma drömmar och intressen som dig. Gått igenom samma saker som dig, tänkt i samma banor som dig. Det finns tusen människor som känner precis så som du kännt. Och vad är det för dåligt med det? Det betyder att du inte är ensam, att det finns inga ensamma hipsters och det finns inget som kallas mainstream.

Var bara dig själv, oavsett om det anses vanligt eller inte.

Jag har slutat vara någon som alla andra trodde, för många år sedan.