Men på morgonen vaknar jag med sådan tuggande ångest. Och veckorna innan veckan för den delen.

Jag vet inte om det beror på att mitt liv inte ser ut som jag hade tänkt att det skulle se ut när jag var 23. Jag har inte sett eller varit med om så mycket som jag velat. Inte sett så många platser. Inte studerat. Inte gjort något.

Jag vet inte om det beror på jobbet. Jag trivs bra men det känns svårt att ställa in sig på något som jag aldrig tidigare velat jobba med. Jag är dessutom aldrig ledig från jobbet, jag tar alltid med det hem. Jag har barn i frukostflingorna och barn i drömmarna. Barn när jag lägger mig och barn när jag vaknar.

Jag vet inte om det beror på att jag är så jävla trött, hela tiden, varje dag. Om att jobba heltid är möjligt för mig.

Eller om det bara beror på att jag inte hinner träna och frigöra den energi jag behöver.

Eller om det är kemiskt.

Eller om det helt enkelt bara beror på årstiden.

 

Men jag vet att ångesten gör att varje litet beslut blir till en jättegrej. Jag kan inte bestämma någonting längre. Att bestämma om jag ska äta tomatsoppa eller sparrissoppa till lunch blir enormt. När jag ska handla, vad jag ska handla. Jul, paket, möten, ärenden, måsten. Allt. blir. så. jävla. stort.

 

Kanske måste jag bara byta det kemiska, eller stå ut till våren. Eller så måste jag resa till världens ände för ett tag.