Jag nämnde i min text igår om att jag mötte ren i ett månljus en natt (och var skiträdd) Har skrivit om mötet förr, så här får ni lite söndagsläsning;

 

Vi gick längs en snötäckt väg, kantad med mörka granar och tomma torp med blekta gardiner. Månen färgade som sagt världen blå den här kvällen. Allt blir blått och det är mörkt men ändå samtidigt så ljust, lite som en sommarnatt i norrland. Mörkt men ändå inte. Vägen är rak och man kan se typ 2 km framåt. Vi går och tänker inte på klockorna som låter, efter ett tag blir de starkare och vi börjar tänka på det. Lät exakt som tomtens kälke, bjällror som klingade. Jag frågade pappa vad det var och han sa att han inte visste. Han fäste blicken framåt och log och sa att han nog kunde ana vad det var som lät. "Nu ska vi få se något häftigt...!"

Tittar framåt och längst bort på vägen, är vägen mörk. Något står på vägen och smälter in i granskogen. Efter ett tag, var eftersom vi går framåt, och skuggan mot oss, blir det större. Klingandet blir högre. Låter som en fantasi. Tillslut är det mörka molnet som förflyttar sig på samma väg som oss, så pass nära att man kan urskilja saker och ting. Det när inte en, det är tio, kanske tjugo. Tjugo renar med bjällror som klingar när de stöter emot deras kroppar när de går. Jag blev skiträdd. Du står mitt ute i ingenstans, i så mycket vinterkläder att du knappt kan andas, än mindre springa, totalt oskyddad och en renhjord möter dig. Vi stannade. Renarna fortsatte trava mot oss. Jag ville skrika, skrämma dem att gå åt andra hållet, men pappa ville se hur nära de gick innan de märkte oss.

När de stod mindre än 10 meter ifrån oss, stannade de plötsligt av, de kände förmodligen vittringen av oss. De stod och tittade på oss en lång stund. Klingandet slutade, fuktiga andedräktsmoln var det enda som var emellan oss. Blå ögon mötte bruna. Det känns att man är i norrland vid sådana tillfällen. Att detta är något otroligt, vackert och unikt som inte alla får uppleva ens under hela sin livstid. Sedan vi stått och tittat på varandra i kanske 3 minuter vek de av och började vandra längs skoterleden istället. Kvar stod vi, och tittade på avstånd hur de försvann medans bjällror klingade genom den bitande kalla kvällen.

Den månkvällen kommer jag aldrig att glömma.