Funderar på det återkommande som ingen någonsin kommer insupa. Hur fort våra liv kan förändras, både åt det positiva och åt det negativa.

Under dessa två veckor har min Johannes fyllt 27 år. 27 år har han funnits på jorden men han har bara funnits på min högra sida i ett år och en halv månad.
Tänk om jag aldrig hade träffat honom, eller träffat honom i ett för tidigt skede utav våra liv, eller ett för sent. Då hade jag varit annorlunda, han också. Vi kanske inte hade passat då. Jag hade sådan oerhörd tur, att träffa honom, just då, just där. Ett tillsammans.

En väns morfar, som också var vän till mina morföräldrar, har gått bort, under dessa två veckor. En mormor har blivit ensam. En familj tappat en gren. En vän som förlorar en vän.
Som jag läste att någons pappa förlorat kampen mot cancer, bara 2 månader från diagnosen fastställts. Det kan gå så oerhört fort.
Samtidigt, under dessa 14 dagar så har en från min hemstad fött sitt första barn, och har gått från att vara ett par till att bli en familj.

 Jag kan se det framför mig, varje gång jag åker bil, eller, som jag nu har märkt, även vid flyg. Hur vi tar slut.
Hur vi frontalkrockar, kör in i en vägg. Hur vi plötsligt slungas åt sidan och kraschar rakt i asfalten och försvinner i ett eldhav. Aldrig mera. Jag kan se det så väl nu att jag bara väntar på när det ska hända, och inte om.
Jag vet hur det ser ut, jag vet hur det känns i kroppen. 
Om vi hade krockat värre, den 26 december, så skulle våra familjer "fira" 6 månader utan oss om två dagar. Deras liv, skulle varit annorlunda. Våra liv, skulle inte vara alls.

Skulle du vara nöjd med ditt liv om du skulle tvingas kliva av banan inatt?