Inget har med känslor att göra. Jag känner ingenting om förr, förutom den förut ohyggliga smärtan, som nu är ärrvävnad, som gör dett svårt att riktigt va där.
Sånt som är text för er, gjorde fysiskt ont för mig. Och jag trodde jag hade kännt smärta förr..

Det är en obeskrivlig känsla, samtidigt som det är glasklart. Luften går ur en.
Verkligen som när man faller från ett fyra våningshus och landar platt på ryggen, lungorna trycks ihop och vakuumet blir till en ohygglig smärta som växer och fyller i bröstet,  samtidigt som allting bara sugs inåt så hela kroppen blir till fosterställning innan du hinner med.
Som att hela bröstet imploderar och brinner och det tar någon sekund innan det är fullbordat.
Längesedan jag kände den smärtan nu, därför jag blev så överraskad i förra veckan. Jo fan. det gör lika ont. Faktiskt lite ondare. Men jag tänkte inte vara med. Påverkas.
Sanningen kom, vilket jag visste innerst inne, och som jag alltid trott, men väggen jag trodde var ganska helstabil splittrades som en halvkilos sten mot en glasvägg monterad i luften.
Vrede, ren sorg och neutralitet, kan alla de rymmas på samma gång?
Det är nog därför det blir som ett vakuum. I bröstet. Som om någon omvandlat ditt hjärta till en dammsugare, som sväljer allt innanför revbenen.

Så. jävla. ont. men någonstans (förlåt att jag säger det) så var det skönt... Jag verkar ha rätt iallafall.