Igår så såg jag och Johannes The breakfast club som är en gammal kultfilm. Handlar om 5 ungdomar som får kvarsittning tillsammans, alla med olika stämplar. En primadonna, en sportfåne, en nörd, en wannabe-gangster och ett freak.

Jag tycker mycket om den här filmen, senast jag såg den, och den är fortfarande riktigt bra. Men hierarki i highschool känns så långt borta nuförtiden. Hela högstadiet handlar om att passa in, eller sticka ut och alla mår dåligt. ALLA. Oavsett om de är mobbade eller mobbare, så mår alla dåligt och alla försöker bara bli omtyckta. Det är vad hela tonåren går ut på, och det är så enkelt nu, att se tillbaka och se hur meningslöst det var.



Om jag hade kunnat gå tillbaka, och klappa mig själv på axeln när jag var 13-14, tänk vad livet hade varit lättare. Man gör allting så svart i tonåren, och allting handlar om vem som är högst, vem som är esset i klassen. Den som sminkar sig mest, den som dricker mest på helgen och den som röker mest bakom tegelbyggnaden. Vem som hade hånglat med flest eller hade de nyaste kläderna. Vem som var snyggast och vem som skrattade högst. Vem som åt minst på lunchen och vem som fyllde ut en a-kupa bäst.



Ganska kul dock hur tiderna förändras. 90 talet var verkligen längesedan. När jag var liten fanns det inte bredband, inte cd-skivor och man hade magtröjja och lyssnade på spice-girls via en gul freestyle. Drömmen om att bli artist satte sig i allas hjärnor när 12-åriga Nick carter lyckades göra en hit om godis. Haha, jaa, sanneligen, vi börjar bli riktigt gamla..

För alla er tolvåringar, ni vet ingenting om livet. Läs Linda Skugges bok Lilla Ångestboken (mycket bra läsning för er som vill inse ett och annat också) och glid genom högstadiet. Jag kan inte fatta att jag ens brydde mig om andra. Vad har dom, som var populärast, idag? Dom har inte samma vänner och hierarki i skolan är inget som hjälper dig på jobbet.
Dom mådde lika dåligt som medelmåttorna, och lika dåligt som nollorna. Det mesta jag lärt av livet är enkelt. Allting ordnar sig. Och det är sant. Oavsett, allting kommer bli bra, håll bara ut. Snart är du en liten vuxen istället.

Åter till filmen. Det är en mycket meningsfull film, men känns som sagt lite orelevant. Men helt klart sevärd och en klassiker som man måste ha avverkat! Dessutom tyckte jag huvudpersonen (värstingen, Judd Nelson) var skitsnygg förr, men vet inte riktigt om jag håller med längre. Hade väl inte upptäckt Johnny depp i sina unga år, grrrr...;)
 8/10 amerikanska papperspåsar får filmen iallafall :D



Judd Nelson, i The breakfast club.


Johnny Depp, i Cry baby.