Jag ser ingenting.
Mina ögon är slutna.
Ändå så kan jag på något sätt urskilja sätet framför mig, rutan till vänster och de vita strecken som susar förbi utanför. Det är väl bara fantasi att jag ser det. Jag har ju ögonen slutna och dessutom är vägen täckt av is.

Jag känner fortfarande trycket av dina läppar som formar sig som mina för att sedan släppa och spricka upp i ett leende. Jag känner fortfarande smaken av din andedräkt, trots min egna brännande mint. Nyvaken.

- Älskling jag blir sen, du måste klä på dig. 

Det är okej att kalla dig älskling nu. Man får det.

Det vibrerar. En tinning som skallrar mot ett iskallt glas. Jag mår illa. Saknar dig redan. Morgonångest. Att man aldrig lär sig hantera den känslan. Det är värre oftast när man sitter på en buss, klockslaget börjar på 05 och man får åt fel håll i landet. Jag har många tröjor på mig, men ändå håller en kall hand om mitt hjärta. Jag far åt fel håll! Stopp, stanna, vänd om och kör tillbaka! Jag glömde kyssa dig godnatt.