Förresten så var jag med om något helt otroligt men skumt igår. Alltså det var underbart samtidigt som så jävla skrämmande. Jag kände mig lycklig..

Jag och M gick och la oss och jag fylldes av en sådan euforisk känsla att jag inte kunde somna på två timmar. Låg bara och tittade på Marcus som snarkade högljutt. Att få känna samma hud under fingrarna som man kände förut, få höra samma ljud som förut, men ändå känna annorlunda, bättre, renare, starkare. 

Samtidigt som allt kändes så jävla bra så var jag så jävla rädd.
Rädd så jag nästan skakade, att allt bara skulle försvinna igen. Att saker som hände förr hände igen, saker rycks bort, känslor, händelser. Och samtidigt som jag kände mig så ett med någon, så kände jag mig så utesluten och totalt utanför på ett annat ställe.

 Det är så konstigt att man kan känna två så starka känslor i kroppen samtidigt. Som när jag hatade migg Lycksele-liv men ändå längtade så oerhört efter att sitta i din kedja igen. Ligga på marken och vara svart, hur kan man längta efter sådant? :) :P