2011-06-10

Jag känner dig i vinden som snabbt sveper förbi och är lite för varm. I alla The Frays låtar, i allt ljus. I alla äckliga pensionärs-godisar, i allt manchestertyg. I ord som egentligen och hoppaloppa.
I alla färger, rött som ditt hår, blå som dina järnögon, grönt för picknicken du gjorde, det finaste presenten jag fått.Vit för din porslinsrygg men de otaliga fräknarna och guld som det guld du är. 
Aldrig förr, har jag träffat någon som du. Mitt allt. Som jag, fast du.
 
2 år idag, som både känts som den kortaste tiden i världen, samtidigt som det känns som en evighet. 2 år sedan vi kysstes på Noras gator och tanterna som gick förbi mumlade bekymrat "men ni måste andas också".
Trackback
RSS 2.0