När jag var ung, ungefär mellanstadiet sådär, så hade jag alltid två-veckors-ångest.

Jag vet att alla tycker man är för liten, kan ingenting och känner ingenting när man var så liten, men tänk efter när du själv var i den åldern. Jag var mycket väl medveten om killar, utseendefixering, mobbning och krig.
Jag tittar på min lillkusin ibland och tänker, nej det där förstår hon inte, men det är klart hon gör. Jag förstod när jag var i hennes ålder.

När man var tillsammans med någon så fick jag alltid en konstig känsla i magen exakt efter två veckor. Jag kunde inte sätta ord på det då, men nu vet jag att det kallas ångest. En sugande, illamående känsla som sitter någonstans i magen och även längst ner i halsen, där tungan sitter fast ungefär. Äta var jobbigt och det gjorde småont när man snuddade vid pojken i tankarna.
Även fast allting kändes bra i början, så vaknade man upp en dag och bara;
"Nej, jag klarar inte av att se honom igen. Jag vill vara själv.
Vara min egen och inte ha den där efter mig hela tiden"
Och man skrev ett brev, ringde ett samtal från hemtelefonen eller skickade en vän att göra slut.
Och i ett nafs var det över.

När jag blev äldre var jag rädd för att jag skulle ha två-veckors-ångesten hela mitt liv. Att den skulle förstöra allt så fort jag träffade någon.
Så länge träffade jag aldrig någon..
Så träffade jag någon tillsut och inget var bestämt i en hel sommar. Så bestämde jag, och inväntade två-veckors-ångesten. Den kom aldrig. Jag hade lurat den! Jag kanske hade vuxit ifrån den, kanske inbillat mig den. Kanske skulle den kommit under sommaren om jag hade bestämt tidigare. Men som sagt, den kom aldrig..
 Ni vet hela resten av historien och här är jag idag. Och jag är nog fortfarande samma tjej.
Som tyckte om att leka med vatten, sitta vid gungorna och prata och älskade stuvade makaroner med småkorv. Samma tjej som hade runt huvud, rosa slingor som en gång var röda och en vit lokförarkeps som jag aldrig tog av mig.
Varför jag berättar det här? Ingen aning, jag mindes det bara helt plötsligt.