Faktiskt väldigt besviken på er :( för jag vet hur många som läser min blogg men ingen som kommenterar. Jag antar att ni förstår allt jag skriver om och att jag är supertydlig med allt, se bra ;)

Fick iallafall en fråga:



Svar: Jag tror jag vet vem det är och är inte säker på om du läst hela historien om mig och M. Just nu så känner jag en del hat om jag ska vara ärlig. Jag känner mig lurad men det jag hatar mest är att det påverkat mig så mycket mer än jag bestämde (eller trodde jag kunde bestämma) att det skulle påverka mig. Jag lider av det idag. Jag är bränd. Och det är sanningen.

Det förstör för mig idag, förstör framtider, så därför är jag arg, på handlingar, och ord och löften som sas, men egentligen inte på själva personen. Det lättaste sättet att gå vidare är som du gör (om du är samma person som jag tror) att bara ignorera. Det var misstaget jag inte gjorde förra gången och det har gjort mest ont av allt i slutändan.

Livstips: Gör slut, UMGÅS INTE, så kan ni kanske ses senare, om 100 år. Sorgligt och jag ville inte tro på det men insett själv, det är som alla säger. Så gör inte samma misstag, lär av mitt och spara en massa.

Så egentligen är jag ganska neutral, om man bortser från det onda, för jag har insett att jag inte får ut något bra utav personen (i kombo med migf sj) eller situationen. Jag är så glad för att jag insåg det en natt, annars har jag alltid velat och brottats fram och tillbaka, men så en natt blev det bara glasklart. "Jag får inte ut något av det här"
Ibland måste man inse att kärleken övervinner inte allt, även fast jag insåg det 8 månader tidigare, så hängde jag kvar 2 år. Slösade tid. Det är bara inte värt det, ibland. Inte om man inte mår bra av det.



Annars så fick jag ett par frågor på min förra frågestund som jag aldrig svarade på som jag tänkte svara på nu, för det är min kära syster som skrivit dem ^^



Svar: Wow, det finaste någon gjort för mig... Ingen aning faktiskt. Superklurig fråga jue :P

Mitt liv om 10 år, då är jag 31. Då kanske jag har jobbat utomlands några år och nu har jag bestämt mig för att "växa upp". Köpt en lägenhet eller hus, gärna i Skellefte-trakten, tillsammans med min karl ( vi får väl se ;) ) Har ett vanligt jobb, typ på affär passar mig otroligt bra så varför inte? Har två katter och kanske en baby on the way, vem vet ;O
 Jag tycker inte att man måste skaffa barn, många tycker det är meningen med livet och skaffar det bara för att folk brukar skaffa barn, så har alltid varit lite sådär, barn? njaaa. Men nu på senare tid har jag nog insett att jag vill ha barn, inte nu, men kanske om 10 år. Inte meningen med livet, men något som jag skulle vilja vara med om, och få dela med någon.

Bröst på ryggen har man ju hellre än fötter till händer eftersom bröst inte fyller någon vidare vardaglig funktion, fast fötter som händer verkar ju mer logiskt ;)
Det brukar faktiskt slå mig hur glad jag är att jag är född helt normal. Sen blev man ju som man blev men det får man väl skylla på sina föräldrar ;)