Det finns alltid lite ärlighet bakom "jag skojar bara". Lite kunskap bakom "jag vet inte". Lite känslor bakom "jag bryr mig inte" och lite smärta bakom "det är lugnt"..

låg jag på golvet i hallen i den här lägenheten, M brevid mig och så bestämde vi oss för att flyga själva, utan varandra.

Förresten så var jag med om något helt otroligt men skumt igår. Alltså det var underbart samtidigt som så jävla skrämmande. Jag kände mig lycklig..

Jag och M gick och la oss och jag fylldes av en sådan euforisk känsla att jag inte kunde somna på två timmar. Låg bara och tittade på Marcus som snarkade högljutt. Att få känna samma hud under fingrarna som man kände förut, få höra samma ljud som förut, men ändå känna annorlunda, bättre, renare, starkare. 

Samtidigt som allt kändes så jävla bra så var jag så jävla rädd.
Rädd så jag nästan skakade, att allt bara skulle försvinna igen. Att saker som hände förr hände igen, saker rycks bort, känslor, händelser. Och samtidigt som jag kände mig så ett med någon, så kände jag mig så utesluten och totalt utanför på ett annat ställe.

 Det är så konstigt att man kan känna två så starka känslor i kroppen samtidigt. Som när jag hatade migg Lycksele-liv men ändå längtade så oerhört efter att sitta i din kedja igen. Ligga på marken och vara svart, hur kan man längta efter sådant? :) :P

Varför kommer inget vackert ur ens fingrar när man är glad? Inga smäktande texter om lycka och andedräkt mot en nacke. Kind mot kind, leénde läppar som avlöser varandra i mungipan, så den stora munnen ler ännu en gång.

Det finns så mycket vackert som är för fint för att skriva ner. Känslor för stora för att trycka in i bokstäver. Så stort, att jag inte vill tänka på det så ofta, för jag är rädd att förstöra magin.

 Jag kan berätta att jag varit med om en sådan dag, en helt underbar dag, nej underbar styrker inte känslan. Ingen kommer någonsin att förstå känslan.
Det var en dag i mars. Sol som fångade damm som aldrig vill ligga ner, en chill akutiskt lista på spotify, som gick om och om och om igen. Meningarna som sas under varje låt kommer tillbaka till mig, var gång jag hör dem spelas. Mitt hjärta slår fort, fort när jag tänker på det.  Känslan var riktigt som en våg, en våg av skam, lättnad, vana, kärlek, minnen, solsken, käklinjer, tårar som rinner och händer som håller. Jag kan säga exakt när. Det var inget smygande, ena sekunden så var jag jag, andra sekunden var jag JAG, min insida vibrerade och ville ut. Strunta i allt och bara göra så som man vill. Inte som man bör, eller alla andra säger. Det resulterade i en våg. Tänk Hawaii vatten, turkost, kristallklart som sköljer över dig och spolar bort allt, som inte betyder något just nu.

Samtidigt som den där dagen var den bästa dagen i mitt liv, så gör den ohyggligt ont. En infektion, kohl, som smutsade ner det. Men dagen, när den var var ren. Infektionen kom senare, om att den där dagen bara hade funnits i min fantasi. Att det inte alls var så. Hur kan en dag vara den bästa, och den värsta dagen i ditt liv på samma gång?

Ville förklara det där vackra en gång. "Men jag vill som inte prata om det, det var så otroligt vackert att jag itne vill förstöra minnet" men vad gjorde jag? Jag berättade det, alla skrattade och minnet känns inte lika längre. Tro mig, jag kommer känna samma vanliga känsla av att ge för mycket så fort jag publicerat det här.
Men längst in, så har jag nog ändå den där klara känslan kvar av den där dagen. En dag som, konstigt nog beskrivs bäst på engelska, pure joy.

Något gör att pojklångkalsonger är udda makabert vackert, i kombination med naken överkropp, nyckelben och kallt the.

Imorgon efter jobbet drar jag direkt till umeå, vi ses/skrivs/hörs.

Har verkligen noll i inspiration. Har en skumkänsla i kroppen. Ungefär depp men ändå inte. Känns som jag lever på lånad tid eller något. Att jag tar fel beslut. Att jag kommer slänga bort tid. Igen.

Den där killen som körde ihjäl sig förresten, han begravs idag :( Sov gott.
 Har tittat igenom mina gamla internetanvändare och hittat lite smått och gott, poesi och annat emo-tjafs. Men istället för att ge er en inblick i en deppig 16-årings vardag så tänkte jag publicera en dikt av Nils Ferlin som verkligen gör supervackra texter, den här tycker jag mycket om;

I Folkviseton
av Nils Ferlin

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din, din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slå ut ur den hårdaste mark som sol
över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Han skriver verkligen underbart, har du tid över och bryr dig, kolla in den här sidan. Hitta din favorit.
 Bild från;
http://mormoranne.blogg.se/images/2010/heart_73914180.jpg

Jag har en massa vettigt att skriva om men inget som är intressant. Inget som går ihop eller matchar med det andra.

Idag har jag "slösat" bort hela dagen. Bara legat i sängen hela dagen. Jag och Flex har haft skallebang och han mår fortfarande illa. Åt frukost klockan halv 3. Flex for klockan halv 4. Så är all alone igen :( Ska till skeå på fredag igen men det är ages dit.

Flex chef skickade ett sms och frågade om han skulle jobba imorgon. Flex svarade att han mådde lite bättre men att han fortfarande spydde (vilket han har, men bara två gånger idag) och därför nog inte skulle komma på jobbet, men troligtvis på torsdag var han nog frisk. Varpå han fick till svar;

"Du söker upp en läkare imorgon,! Det är inte naturligt att spy i tre dagar! Har alldrig hört talas om det"

Så jävla sur chef!! För det första så stavas aldrig aldrig med två L, för det andra så har jag spytt tre dagar i rad, för det tredje så är det väl inte naturlligt alls att spy? Han spyr ju inte konstant och även fast det är en massa kostnader och så för chefen så behöver man inte vara så jävla sur och omänsklig hela tiden.

Kände bara att jag blev så jävla förbannad, mest nog för att jag råkat ut för en chef, som jag hade i ett halvår. Jag grät varje dag, hade ångest så jag inte kunde äta och mitt självförtroende är fortfarande helt knäckt sen dess! HELT!

Någhot annat som hände idag: jag är jävligt bra på att göra illa mig själv och skylla det på andra. Något Flex fått erfara ett x antal gånger. Något sådant hål satte jag mig i idag. Jag vet om det med 100%, men ändå går jag dit jag vet att det kommer göra ont. Så smart är jag. Lyckligtvis så hjälpte Flex mig att fokusera på annat så just idag gick det bra, väldigt bra. Vet inte ens varför jag skrev det här men, bloggen handlar om vad som händer i mitt liv, och detta hände idag och brukar hända mig när jag strular till det.

Men man behöver sådana här wasted days, det är bara det att dom känns så himla bortkastade in the end of the day.

Nu ska jag dryga, kanske bada och kanske ha ångest över något obegripligt. Ajöss

Två the-påsar på ett fat är väl vackert. Right Hun'? U love me right?
 Han gjorde en båt till mig innan han for, av aluminiumfolien som var över creamfraicén. Den var söt.

Förut ville jag vara kvar, nu får jag ångest utav att se det.

Nyvaken och inser att jag gör om samma misstag over and over and over again. Sätter mig i samma situationer. Har noll i självdisciplin. Kommer fastna i samma gyttjiga traktorspår som jag suttit i så länge. Jag vet det men ändå gör jag inget åt det, utan tillåter mig att falla för frestelsen, för tryggheten, för mönstret. Och måste inse att det är mig själv som jag måste ändra på.