Hör du någonsin någon annan?

 
 
 
Lyssnar du någonsin på mina hjärtslag?
För det brukar jag göra. Jag ser dig. Jag hör dig. Jag insuper varje doft som gömmer sig i din nacke, varje fragment av vad du gjort under dagen som gömmer sig i ditt hår. Du har långa händer och kråkfötter i barnansikte.
Ibland tittar jag på dig när du pratar men jag hör något annat. Dovheten i ditt bröst. Tätheten mellan dina fräknar. 
Din hud så bekant under fingrarna att jag har svårt att känna den ibland. Som om din hud var min hud. Bara hud liksom. Men åskan i bröstkorgen som du har, den har inte jag. Jag känner den, med min kind och mitt öra.
Lyssnar du någonsin på vinden som susar i min?
 
Känner du någonsin på skrevan i mitt fotvalv? 
För det brukar jag göra. När jag sitter ihopkrupen på sängens tunga med händerna om var fot. Jag har alltid haft en canyon på väggen av min sula. Eller så uppkom den när jag satte ner foten och klev upp. Som om kraften i avstampet var för mäktigt för kroppen. Så att en spricka sprang genom. Från fotvalvet, genom ligamentet i höften, vidare upp och klöv hjärtat. Från botten mot toppen men inte helt. Fort åkte det igen igen och lika fort som en slemhinna börjades det att reparera. Ärrifiera. Fungera. Och då träffade jag dig. 
Jag brukar känna på hålet i din rygg. Då känns det inte som min rygg. Du tog kanske en kula men fick en smula, tillbaka. Du också. 
Känner du någonsin glorian på min rygg?
 
Smakar du någonsin på mina fingeravtryck?
För det brukar jag göra, med dina alltså.
Avtecknar sig mina fingeravtryck lika grova som dina om du sätter dem mot tungan?
Som om de väger ner och gör sädesfältsringar i papillerna. Märken, labyrinter att förirra sig i.
Avtryck, lämnar jag sådana?
Det gör iallafall du, i mig. Som när de taktfasta vibrationerna från din bröstkorg får vätskan i min cochlea att gunga när jag ligger mot ditt bröst. Då skrivs sida på sida ut ur mitt hjärta med ord utan mellanrum. Barasåduvet.
Jag brukar lyssna på dina hjärtslag.

RSS 2.0