Varför kommer inget vackert ur ens fingrar när man är glad? Inga smäktande texter om lycka och andedräkt mot en nacke. Kind mot kind, leénde läppar som avlöser varandra i mungipan, så den stora munnen ler ännu en gång.

Det finns så mycket vackert som är för fint för att skriva ner. Känslor för stora för att trycka in i bokstäver. Så stort, att jag inte vill tänka på det så ofta, för jag är rädd att förstöra magin.

 Jag kan berätta att jag varit med om en sådan dag, en helt underbar dag, nej underbar styrker inte känslan. Ingen kommer någonsin att förstå känslan.
Det var en dag i mars. Sol som fångade damm som aldrig vill ligga ner, en chill akutiskt lista på spotify, som gick om och om och om igen. Meningarna som sas under varje låt kommer tillbaka till mig, var gång jag hör dem spelas. Mitt hjärta slår fort, fort när jag tänker på det.  Känslan var riktigt som en våg, en våg av skam, lättnad, vana, kärlek, minnen, solsken, käklinjer, tårar som rinner och händer som håller. Jag kan säga exakt när. Det var inget smygande, ena sekunden så var jag jag, andra sekunden var jag JAG, min insida vibrerade och ville ut. Strunta i allt och bara göra så som man vill. Inte som man bör, eller alla andra säger. Det resulterade i en våg. Tänk Hawaii vatten, turkost, kristallklart som sköljer över dig och spolar bort allt, som inte betyder något just nu.

Samtidigt som den där dagen var den bästa dagen i mitt liv, så gör den ohyggligt ont. En infektion, kohl, som smutsade ner det. Men dagen, när den var var ren. Infektionen kom senare, om att den där dagen bara hade funnits i min fantasi. Att det inte alls var så. Hur kan en dag vara den bästa, och den värsta dagen i ditt liv på samma gång?

Ville förklara det där vackra en gång. "Men jag vill som inte prata om det, det var så otroligt vackert att jag itne vill förstöra minnet" men vad gjorde jag? Jag berättade det, alla skrattade och minnet känns inte lika längre. Tro mig, jag kommer känna samma vanliga känsla av att ge för mycket så fort jag publicerat det här.
Men längst in, så har jag nog ändå den där klara känslan kvar av den där dagen. En dag som, konstigt nog beskrivs bäst på engelska, pure joy.