Ett gult dvärgbjörkslöv på en svart klöv.

 
Jag är livrädd. Varje dag den här veckan. Samtidigt som jag är livrädd vill jag inte att det ska ta slut. Här är allt. Enkelt. Liv och död. Leva och dö. 
Kött och blod. Päls och skinn. Ömtåliga hjärtan och hårda strukturer. Vassa pipor och mjuka senor.
Vem är vi. Hemska människor som pratar med träden.
 
Dvärg, björk.
Blå bär.
Halspulsåder.
Röd rönn.
Gul björk.
För mak.
Knotig barktall.
Sträv mosssten.
Urholkad svartklöv.
 
Jag tror mitt hjärta ska döda mig varje dag och ändå, så är det så enkelt. Då dör jag bara, sjunker ner i mossen, korpen tar mina ögon och livet går vidare.

RSS 2.0