Världspoesidagen

 

 

Idag är det världspoesidagen och den firar vi med en dikt som skrevs för nästan 200 år sedan av Erik Johan Stagnelius. Han var engligt sägnen så ohyggligt ful att den enda kärlek han fick var från hororna han köpte och han dog i unga år. En dikt vi analyserade på gymnasiet och som jag fastnade för helt enkelt.

Och vilken dag är inte rätt dag om inte idag att erkänna att jag ska söka några skrivar-kurser till höst!

 

Erik Johan Stagnelius år 1818

 

Till förruttnelsen

 

Förruttnelse, hasta, o älskade brud, 
att bädda vårt ensliga läger! 
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, 
blott dig till förhoppning jag äger. 
Fort, smycka vår kammar -- på svartklädda båren 
den suckande älskarn din boning skall nå. 
Fort, tillred vår brudsäng -- med nejlikor våren 
skall henne beså. 
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp, 
förkväv i ditt famntag min smärta! 
I maskar lös tanken och känslorna opp, 
i aska mitt brinnande hjärta. 
Rik är du, o flicka! -- i hemgift du giver 
den stora, den grönskande jorden åt mig. 
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver 
därnere hos dig. 
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm 
oss svartklädda brudsvenner följa. 
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm, 
och gröna gardiner oss dölja. 
När stormarna ute på världshavet råda, 
när fasor den blodade jorden bebo, 
när fejderna rasa, vi slumra dock båda 
i gyllene ro.

Jaaa! Nu har du satt det på pränt att du verkligen SKA söka 😀