Veckorna fullkomligt springer förbi när man jobbar inom skolan. Det är redan en vecka sedan det var påsk. Iår var första gången jag firade påsk med Johannes familj istället för min egen.

 

Så istället för att ta skotern på en långtur, fiska under isen och sola i en snödriva väntandes på att korven ska bli grillad, promenerade jag på kullersten genom varma städer utan jacka, såg körsbärsträd för första gången och ätit årets första mjukglass på en smockad strandpromenad.

 

Och för första gången när vi satt där, tre generationer Johannes, inräknat med mostrar, kusiner och respektivar, alla med olika rötter, från Bangladesh, Finland, Amerika, Italien och jag själv från de djupa skogarna med teckenspråk som ryggsäck, slog det mig att jag känner mig väldigt lycklig för att tillhöra en sådan stor familj.

 

En stor familj där skapandet ligger varmast om hjärtat på dem alla. Alltid varmt omhuldande med skratten i bakfickan. Även fast jag räknade efter att det bara var femte gången jag träffade dem, är det som en egen liten värld, där allting knyts ihop av kärlek, där även jag känner mig hemma.