Det känns som jag har ett uppdrag

 

 

Det känns som jag har ett uppdrag.

 

Ett uppdrag jag stolt men dumdristigt kommer att slutföra.  Jag vet inte om det kommer dränka mig ett tag och därför passar jag på nu. Kanske har jag läst för mycket romaner om hjältinnor, kanske har jag alltid vetat att det behövs. Kanske behövs det inte alls, inte nödvändigt. Det är krävande, svart men ett måste för mitt inre. Eller egentligen inte ett måste heller. Ingen spricka, ingen tagg, ingen bit som är borta. Men något.

 

(Ärrvävnad, som jag bäst beskriver det. Och hur vägen blev så gropig och ful, och hur krokig den än är så kommer jag där nu, i full kareta. Lycklig. Ärrvävnad. Det är läkta sår men som drar ihop det friska så det inte funkar helt normalt antar jag. Men. Jag vill få ner och fram hur det gick till. Och hur en framtid ser ut även fast det är läkt, bara spår.)

 

Hur det går till när man går i tusen bitar. Hur det går till när man formar bitarna till någon ny. Hur denna nya bryts ner och byggs om igen. Hur man överlever att förstöras tills man knappt finns.

Och egentligen inte så mycket för min egen skull, utan nästan mer för framtiden. För vem i framtiden? Jag. Du. Han, hon eller det. You tell me.

Kanske. får ni vara med och se.

Låt massakern börja.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0