Jag måste komma med ett erkännande. 

Som ni vet gråter jag aldrig till film. Jag har varit nära, tex.när jag sett Green mile och Gladiator men hittills har inget fått mig att gråta.

 

Alla sa att det var en så himla fin film och även om den kändes B bestämde jag mig för att se den.

Inte den bästa film jag sett men jag vet inte om det är för att den känns så himla äkta eller det faktum att filmen är inspelad i Piteå och det är norrlandshjärtat som överklappar men jag grät iallafall. Flera gånger. Typiskt.

Där har ni det, vitt på svart.

Den var ganska fin ändå.

Speciellt i slutet när en viss person kommer till en viss tillställning, ååh det var så fint.

 

[Handling: Ett tvillingpar, varav den "duktiga" tvillingen dör och hur den andra tvillingen försöker leva igen]