Mitt helvete 9.00-17.00

GAAH! Spelar in ett megalångt inlägg på kameran också blir det något fel på filen och jag har redan varit snabb med att deleta den från kameran. Nåväl ni får ta er tiden att läsa, jag orkar inte göra ett videoinlägg till. Historien om mitt arbetslivs-tragedi:

2009 hade jag just gått ut skolan, varit i mitt första förhållande i snart ett år och så redo att börja jobba. Turligt nog ringde en praktikplats från tidigare och undrade ifall jag ville jobba. Tog mitt pick och pack och flyttade till Skellefteå.

Min chef på denna arbetsplats, var en dam i 50årsåldern som var allergisk mot fett (det är sant) och därför såg ut som en anorektisk skata med konkav bröstkorg. Jag visste sedan jag praktiserat att jag inte tyckte om henne vidare men såklart ingenting jag visade. Jag ville ge jobbet och henne en chans, precis som jag ville att dom skulle ge mig.

Det hela började med att jag blev presenterad för alla på måndagen. De hälsade och log. På tisdagen när jag kom, på glatt morgonhumör och hälsade godmorgon till alla fick jag en sådan där blick ni vet, och inte ens ett "hej" tillbaka. Det var som att jag var en glad pyssling i deras strikta gråa värld som förstörde allt med att vara glad. Samma scenario spelade upp sig på onsdagen och jag började känna mig illa till mods. På torsdagen gav jag upp det glada och bara log till de jag fick ögonkontakt med eller hejjade lite grann. 

Under dagen blev jag inkallad till kontoret. Min chef satt i sin stol och såfort dörren hade stängts berättade hon för mig att hon hade fått klagomål... Jag blev nervös och undrade vad det handlade om, varpå hon svarade;
-Ja, alltså det har kommit till min kännedom att du är oerhört otrevlig mot de andra i personalen. Både de och t.o.m kunderna har kommit till mig och sagt att du är arrogant och otrevlig och de säger att du har ett gravt attitydproblem. Tydligen så hälsar du inte ens på morgonen!
Jag kände hur klumpen växte i halsen där jag stod. Jag sa att jag inte kände igen det men att jag självklart ska bättra mig.

Jag fick inget schema den första veckan utan chefen fick berätta mina tider varje eftermiddag. "imorgon börjar du klockan 10! Kom inte för sent." Jag har inte försovit mig till en enda dag under mina 12 år i skolan, och komma i tid är lite av min specialiteé så jag var inte orolig.
Nästa dag var jag ombytt, klar och på plats 10 i 10. Trots att jag var lite tidig började jag jobba, har inget behov av att dricka kaffe eller så. Går direkt till min avdelning där min chef sysslar med några kartonger som jag hjälper till med. 
-jamen då jobbar du över en kvart sedan efter att du har slutat då Ronja...!" 
Tittar frågande på henne, du sa ju att jag började klockan 10.
"ja fast säger jag 10 så menar jag 9.45. Alla vi andra börjar då."
 Hur fan ska jag veta det när jag har jobbat där i två dagar och är sprillans ny? Att dom har möte kvart i och att jag ska vara där om hon säger att jag ska vara där prick?Jag svalde det iallafall och jobbade över min lunch istället.

Och allt det här med lunch överhuvudtaget. Fikarummet var ett hemskt ställe. När jag tog med mig matlåda tittade de på mig med förfäran, från där de stod och kedjerökte vid den öppna dörren, "ska hon äta allt det där? Pasta är ju bara kolhydrater". Jag smalnade ner matlådan till en macka sedan till pulversoppa, för att passa in antar jag. Själva intog dom aldrig någonting annat än kaffe eller cigaretter.

Jag hade sådan ångest varje morgon så jag gjorde allt för att ha så mycket endorfiner i kroppen som möjligt innan jag kom till jobbet, så jag kunde överleva dagen. Endorfiner kan man få på olika sätt, tex genom att äta choklad.

Massvis med små incidenter av dessa sorter inträffade och jag förkte alltid göra mitt bästa och svalde alltid alla straff och angklagningar. "Men Ronja är du inte klar med det där än? ojojojoj" (Nejtyvärr jag hade femtielvatusen kunder och ensam i hela varuhuset!) "Du kan inte, du är för dålig, du gör fel!" Så var det konstant. Tills den dag då jag förklarade krig mot min chef.

Jag hade inte blivit avbytt i tid och därför blev min lunch senarelagd, som den blir för alla som inte blir avbytt. Får du lunch kvart över, har du lunch till kavrtöver, även om du egentligen skulle börjat prick..
 Trots att jag självmant skippade de sista 10 minuterna av min lunch för att inte allt skulle bli alltför förskjutet så var jag "inte i tid". Jag stod med en kund när min chef svassade förbi och sjöng glatt, Ronja, du är seeen. Och jag kände bara att det var nog.
-Nej jag är inte sen! Jag blev aldrig avbytt i tid.
Bara att jag sa emot henne gjorde henne flyförbannad, näsborrarna fladdrade och man kunde nästan se ånga ur öronen, hon sprang genast till dörren av sitt kontor och ropade därifrån; RONJA, jag vill se dig på mitt kontor, NUU!
Och jag svarade, tyvärr, jag står med en kund nu men jag kommer så fort jag är klar.
Hon smällde igen dörren och jag hjälpte klart min kund med gardinerna hon ville ha.

Sedan gick jag lydigt till kontoret men tänkte fan inta ta någon mer skit. När jag öppnade dörren var hon påväg ut. "Vi behöver inte prata om det längre, såklart var du itne sen eftersom du inte blev avbytt i tid"

Det hela slutade med att chefen tillkännagav att hon skulle sluta. Förtidspensionera sig ville hon. Och jag har aldrig varit så glad på jobbet som den dagen. Min historia på firman slutade två månader senare, när de pga facket var tvungen att anställa en annan äldre nykomling, och denne behövde mer tid och skulle överta mina. Jag led inte av det. Även fast chefen var borta så trivdes jag aldrig med sällskapet. Jag har alltid tyckt att lönen ändå är viktigast, även om man har bra arbetskamrater så arbetar man inte för skrammel. Men sedan jag jobbat där, tycker jag att arbetskompisarna är trevliga som står högst på listan.•


random bild från 2009, fotograf och copyright: Elin

Har du något som påverkat dig? Du är härmed utmanad att skriva ett eget inlägg eller en lång bloggkommentar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0