Det modigaste jag gjort, rent fysiskt var när jag var 10 år och lekte på skolgården.
Jag var lite av en polis när jag var ung, tillförde lugn och trygghet vid bråken på fotbollsplanen eller agerade diplomatisk vän till alla mobbade. Jag tyckte inte om när folk gjorde saker som man inte fick göra, men jag var inte en sån där som skvallrade till dom vuxna om varenda småsak.
Men vissa saker tyckte jag var fel, som att blåsa i visselpipan på flytvästen, ropa på hjälp när man inte var i fara eller klättra i brandstegen, det fick man bara göra i nödfall.

En dag klättrade en pojke i brandstegen, en av min brors vänner och gick i 6an (alltså ett av dom "stora coola barnen"). Jag gick fram och sa lite bestämt att man inte fick klättra där. Han hoppade ner och denna pojke jag känt hela mitt liv typ tryckte upp mig mot väggen och spottade i mitt ansikte: Ska jag slå dig eller? med höjd näve.

Jag blinkade till, svalde och kände ett otroligt mod och behov av att stå för det som var rätt och svarade: Gör det då.

Han blev ganska paff och stod och tvekade med handen i luften i flera sekunder, kanske så många som 30 tillochmed, när den gälla rastklockan tjöt.
"Där hade du tur sa han" och gick. Men jag vet att det var han som var för feg och jag, jag var modig.


En annan gång jag var modig.

Såg en kille på tv som var inne i en tjejs garderob. Den var hur stor som helst och sorterat i färg och när han fick se detta utbrast han; "Asså den här tjejen måste ju vara psykiskt störd??! Hon sorterar kläderna i färg!"

Näe? Psykist störd för att hon kanske bara lättare vill hitta och kombinera sina kläder, pucko.
Jag har samlat på mig en del "arbetsskador" under mitt liv. 3 närmare bestämt. 

Bland annat så märkte jag nu att jag placerar alla gafflar "skedade" med varandra, precis som vi gör på jobbet, precis som skedarna INTE är här:
 

Sen älskar jag att plocka med kartonger eller dricka-flak på affärer, som när jag är och handlar och det bara är en majsburk innan det är nästa lager så tar man bort den, lyfter bort flaket och sedan placerar burken på resten av burkarna. Johannes kan bli smått galen på mig ibland men det är så himla kul!

och ja, jag sorterar saker efter färg. Som i garderoben, duschen eller på kryddhyllan, när man lix står där vid spisen (och i duschen försöker jag ju spendera så mycket tid som möjligt bara^^).

Jag tycker sånt kan va lite knasigt men jag är inte slavisk och har inte så mycket saker så ingen ser att dom är färgordnade.
Det är ganska lätt när man sorterar saker efter färg hela dagarna på jobbet.
Svart, vit, beige, brun, gul, orange, röd, rosa, lila, blå, grön.

Ett år, 6 månader och några dagar kommer vi till det här inlägget. Det tusonde inlägget!
Helt sjukt, känns så konstigt när man tittar tillbaka på vem man var när jag startade bloggen, och varför jag startade den, till vem jag är idag. Tack till er läsare som hänger med och tack för att ni enbart finns♥
Här kommer lite börjar på meningar som jag avslutar.

Det gör mig glad när solen lyser in genom insynsskyddet i badrummet så hela världen blir i alla regnbågens färger. När jag halvvaknar, rullar runt och får armarna om Johannes. När det är vatten på gatan som strömmar i små älvar, och sköljer bort allt som tyder på att vi befunnit oss i mörker i 5 månader.

Det gör mig ledsen när man om och om igen inser att de flesta pojkarna i världen inte har något som kallas empati i kroppen. När människor är elaka mot djur. När Johannes ser ledsen ut för att få som han vill, för då blir jag ledsen för han ser så sorgsen ut, därför brukar jag bita honom i förebyggande syfte när han gör den minen.

När jag inte jobbar så brukar jag mestadels klicka runt på youtube, fast det finns tusen saker att göra.

Jag blir riktigt arg av människor som inte kan argumentera men ändå banne mig ska ha rätt. Blir också riktigt arg när folk inte kan acceptera att man kan tycka olika.

Ett fint minne jag har var när Johannes gav mig en picknick i födelsedagspresent. En solig sommardag när jag slutat jobba tog vi gamla golfen, körde till närmaste badplats, bredde ut ett lakan och vältrade oss i fetaostsnurror, grillad kyckling, hemmagjord chokladmousse, kärlek och solsken.

Bästa resan jag varit på  vill jag såklart säga Spanien, när jag var där på reseledarutbildningen. Det är bland det bästa jag gjort och jag lärde mig så otroligt mycket om mig själv, även om det också innefattade det värsta jag någonsin gjort.

En bra ställe i min hemstad är stranden vid älven. Totaltdött, aldrig varmt men ensamheten där är slående på hösten.

Jag njuter som mest när det är vår allmänt, när det smälter och töar överallt och man fortfarande har den bästa årstiden framför sig.

Jag hör, just nu i skrivande stund, absolut ingenting förutom mina egna knapptryckningar. Stundvis spolar de asfalten utanför.

Om jag fick ändra en grejj med mig själv skulle det vara att jag hade mer tålamod och inte gav upp saker så lätt, som att träna.

Allra bäst med mig är att jag alltid, alltid, alltid är ärlig och alltid, alltid, alltid tycker sanningen är viktigast och bryr mig om att höra den.

Jag ser framemot en utomlandsresa som förhoppningsvis bokas snart, nästa jul som ska firas med min familj och ett fortsatt liv med min klippa.

Idag är det St Patricks-day. För ett år sedan var det St Patricks day. Då ville jag festa och umgicks för första gången med Johannes, då vi var de enda som ville fira.
Vi skulle ha något grönt, Johannes hade en sjal med liite lite grönt i och flogging molly tröjja. Jag valde true-love-never-dies-toppen.
Det sjuka är att typ alla mina stora dagar, har jag alltid haft den där tröjjan. Vi kysstes den kvällen och resten är historia ♥

Ett år sedan

Mitt 2011 har varit mitt mest händelserika år yet!

JANUARI

Det började med att jag i Januari sa upp mig från det bästa jobbet i världen för att återvända till Skellefteå och återanvända mitt ex. Tillbaka till samma lägenhet, samma vanor och samma problem. Jag fick en ny bästa vän i form av en pälskling, införskaffade kattungen Ninja. Hon följde mig överallt.

FEBRUARI

I Februari insåg jag hur fucked up det var att jag satte mig i samma traktorspår igen. Jag gjorde slut, flyttade ut och flög högt. Aldrig varit så glad och allt jag gjorde var att festa och hänga med Mimmie. Jag flyttade in på madrass i hennes lilla etta och samma månad som jag lämnade den första kärleken, mötte jag min största, utan att veta om det när jag festade i Haparanda.
Jag bestämde mig för att leva livet och beställde äntligen reseledarutbildningen som jag drömt om i flera år.

MARS


Mars lekte jag blindbock med Mimmie och Ida. Började hänga med Johannes då han var här på praktik och annars så läste jag böcker, var överambitiös när det gällde frukost, fick sommarjobb och älskade livet.

APRIL

I April handlade allt om oss. Vi tappade bort oss i ost-bricke-orgier med levande ljus och pratade pratade pratade, vi började bäva inför framtiden då Johannes praktik skulle ta slut och jag skulle iväg i världen. Påsken firade jag i ingenmansland där jag blev medveten om problem jag inte trodde fanns.

MAJ

Maj bar det av, från dag ett till dag 31 var det massvis med plugg och erfarenheter. Att fara på reseledarutbildning var bland det bästa jag gjort eftersom det är mest är en resa för sig själv, än för yrket. Jag vågade. Jag gick på kol, hoppade på glas och lärde mig allt om service. Sista maj gråter jag.
Videos från utbildningen:



JUNI

Jag gråter hela början av Juni. Kan inte fatta att jag var så otroligt jävla dum i huvudet att alla änglar kastar sten på mig. Det går 10 dagar av total tystnad tills jag befinner mig på den soligaste dagen i mannaminne. Haparanda och det är så varmt att jag duschar 4 gånger om dagen bara för att inte få värmeslag. Jag kastar mig ut och vi går hand i hand till Finland.

JULI

Juli jobbar jag mest. Johannes drar neröver, Mimmie flyttar hem och jag lämnas ensam med mina tankar. Jag börjar själv pilla in glasfiber i sår som varit på god väg att läka och begraver mig själv i Ronjas vardag våren 2010. Mamma säger det klokaste hon någonsin sagt: "Förlorar du dig i det förflutna, förlorar du Johannes"

AUGUSTI

Augusti letar jag bröllopskläder, äter världens godare steak and cheese macka på matfesten och när Mimmie flyttar in igen flyttar jag ut och in i Johannes ännu mindre etta.

SEPTEMBER

I september gjorde jag ingenting förutom att plugga in teckenspråksöversättningen till morbror Anders och hans Anna-Lenas bröllop. Det var oerhört fint och roligt! Jag gjorde en teckenöversättning medans Mimmie sjöng.





OKTOBER

I oktober leker jag och Johannes tiga-till-döds-leken eftersom jag får ett annorlunda arrangemang att gå på. Det var en upplevelse men i efterhand inte värt alla förlorade timmar. Vi hade också ett roligt gickr-krig. Mina syskon gör den finaste kombon av skönsång och gitarrspelande jag någonsin hört.♥




NOVEMBER

November hade min mest tursamma dag i mitt liv när vi hittade lägenheten, fick ett till jobb och vann på lotto samma dag! Jag hade en ny favoritfrisyr och planerade inredning på nya lägenheten.

DECEMBER

I december började jag en personlig assistent-utbildning iochmed att jag fortfarande räknades som arbetslös trots två extrajobb. Stressar som en galning för att hinna vara på alla ställen samtidigt och samtidigt hinna med att flytta in i en ny lägenhet och köpa julklappar. Första julen i mitt liv jag bestämmer att fira utan min familj. Något annat som påverkade mig oerhört var min första bilolycka.

Måste nog ändå säga 2011 var ett oerhört bra år trots allt.

Ursäkta att jag inte uppdaterat men jag har haft viktigare saker för mig. Som att överleva, och det är seriöst. Inte äta eller sova på 24 timmar. Varit inches från att kollidera med ett ikullfallet träd 80km/h. Varit inches från att hamna i diket med släp på ett ton. Men framför allt;
Inte varit inches från en frontalkrock. Varit chockad. Gråtit. Trott att jag aldrig skulle få se min familj igen. Akuten. Röntgen. Total utmattning och total hopplöshet. Otur i drivor men ändå varit under någon skyddsängels vakan.
Lugnt de värsta 24 timmarna i mitt liv.

Videoinlägg imorgon. Eller skrift.

Jag har ingen aning vad jag ska kalla min blogg egentligen. Ovitaskor är givet förståss, för jag är som ett par skor som är vita men ändå inte, men mer vilken typ av blogg det här är. För det är definitivt ingen modeblogg eller pysselblogg som alla andra 50 000 bloggarna i världen.

Jag fokuserar mest på att skriva. Text. Poesi. Det är den egentliga anledningen till att jag började blogga.
Men samtidigt sysslar jag ju med något så ovanligt som teckenspråk.
Och något så ovanligt som att ha studerat reseledare och pluggat utomlands.
Och något så "ovanligt" som att leva och komma från det djupaste av Norrland, för jag tycker det är ganska stor skillnad jämfört med stockholmare eller skåningar eller t.o.m folk här i Skellefteå (vilket gör Sverige lite smått amazing, att vi har så avlångt land av livet skiljer sig så mycket från söder till norr)

Så jag skulle väl säga såhär:
Den här bloggen är till för dig
* Som tycker om att sitta uppe på nätterna och läsa igenom niotillfems arkiv och känna dig mer träffad av en textrad än en högerkrok.
* Som är intresserad av teckenspråk eller kan teckenspråk eller bryr dig om saker som har med teckenspråk och döva att göra.
* Som drömmer om ett liv utomlands.
* Som är chips, film, godis fantast. Recenserar ju alla nya smaker och produkter.
* Som älskar att vandra på youtube. Håller på med en lista för er som inte vandrar, på top 10 youtube-klipp som man måste ha sett för att förstå vad som menas i sociala sammanhang när folk i verkliga livet refererar till diffusa dialoger eller läten. Alla er som är intresserade av allt roligt som går att hitta på el interneto.
* Som är ung och oerfaren om vad kärlek, flytta hemifrån eller lära sig av livet innefattar innebär.
* Som är från eller ska till Skellefteå och vill ha tips på bästa fiken och sämsta barerna.
* Som är intresserad av allt som kan virra runt i en 21-årings skalle, som flyttat hemifrån vid 16 års ålder, om att våga, om att inte känna någon, att inte passa in men hitta sig själv och skita i absolut allt annat. Tjej som fått sitt hjärta krossat, bränt och spottat på, men också helat balsamerat och blomstrande ärligt älskat igen. Som lever sitt liv och aldrig mer ska leva på is♥

Over and out, Mimmie tar tillbaka cypernätet.

Jag vet att ni är spända på att höra om hur det gick på mitt nya jobb ^^
Först vill jag bara nämna att jag är gräsänka för veckan =( Som jag skrev igår så är Johannes nu påväg till Umeå för att turnéra med pjäsen. Vilket innebär att blogguppdateringen kommer vara på max, hahah!

Igår iallafall :D Jobbade endast tre timmar men ändå fick jag gjort en massa. Känns så otroligt skönt att få jobba! Jag hann lära mig entré-kassan, sätta inträdes-armband på barnen, café-kassan, servera, städa en del, diska och fylla på saker :D Sen så hann jag smascha 3 glas också men det nämner vi inte.. Det här jobbet känns verkligen super och det är så himla skönt att jag t.o.m kan kombinera det med mitt första extrajobb!
Däremot så har jag glömt att berätta för er att den där personlig assistents utbildningen som arbetsförmedlingen vill att jag ska gå, har jag skrivit på nu. Det är studerande på heltid i 12 veckor, så med den utbildningen samt TVÅ extrajobb har jag ingen aning om hur jag ska hinna med något som helst annat. Njuter därför av mina sista veckor som deltids arbetslös nu innan jag inte ens kommer ha tid att pilla mig i naveln. *Herregud, första gången jag använder det uttrycket in my life! Im becoming my mum!*

Det verkar som det är lite rörigt med alla jobb som jag har så för att göra det enkelt tänkte jag skriva lite om det =)

Jag har ju ett extrajobb och där trivcs jag oerhört bra! Jobbet innebär inredning och tyger och jag blir nyinspererad av allt som har med sömnad och design att göra varje gång jag är där, jag hade glömt bort att jag ens tyckte om det.

Främst trivs jag så bra där för att de andra i personalen är supersnälla. Redan från första dagen fick jag en egen handduk och en egen korg för mina saker, precis som på dagis^^ Det tog 5 år innan jag fick matchande byxor till min jobbtröjja på mitt förra jobb.

 Jag har ju nyligen fått ett till extrajobb, och dit tänkte jag, Mimmie och lillkusinen Ida ta oss senare idag. Det jobbet handlar om något helt annat, nämligen barn! Vi ska dit och kika idag och "leka av oss lite" så jag vet lite hur läget är på söndag när jag ska prova jobba för första gången :D

Dessutom fick jag ett mail från arbetsförmedlingen idag om att jag ska börja en utbildning :O Som personlig assistent. Så har ingen aning hur jag ska hinna med två extrajobb och en utbildning. Måste nog prata med dom på AF. Men men, nu måste jag kolla brevlådan efter kontraktet till den nya lägenheten (är väl uppe i 6 gånger sen imorse iallafall) heidaa.

GAAH! Spelar in ett megalångt inlägg på kameran också blir det något fel på filen och jag har redan varit snabb med att deleta den från kameran. Nåväl ni får ta er tiden att läsa, jag orkar inte göra ett videoinlägg till. Historien om mitt arbetslivs-tragedi:

2009 hade jag just gått ut skolan, varit i mitt första förhållande i snart ett år och så redo att börja jobba. Turligt nog ringde en praktikplats från tidigare och undrade ifall jag ville jobba. Tog mitt pick och pack och flyttade till Skellefteå.

Min chef på denna arbetsplats, var en dam i 50årsåldern som var allergisk mot fett (det är sant) och därför såg ut som en anorektisk skata med konkav bröstkorg. Jag visste sedan jag praktiserat att jag inte tyckte om henne vidare men såklart ingenting jag visade. Jag ville ge jobbet och henne en chans, precis som jag ville att dom skulle ge mig.

Det hela började med att jag blev presenterad för alla på måndagen. De hälsade och log. På tisdagen när jag kom, på glatt morgonhumör och hälsade godmorgon till alla fick jag en sådan där blick ni vet, och inte ens ett "hej" tillbaka. Det var som att jag var en glad pyssling i deras strikta gråa värld som förstörde allt med att vara glad. Samma scenario spelade upp sig på onsdagen och jag började känna mig illa till mods. På torsdagen gav jag upp det glada och bara log till de jag fick ögonkontakt med eller hejjade lite grann. 

Under dagen blev jag inkallad till kontoret. Min chef satt i sin stol och såfort dörren hade stängts berättade hon för mig att hon hade fått klagomål... Jag blev nervös och undrade vad det handlade om, varpå hon svarade;
-Ja, alltså det har kommit till min kännedom att du är oerhört otrevlig mot de andra i personalen. Både de och t.o.m kunderna har kommit till mig och sagt att du är arrogant och otrevlig och de säger att du har ett gravt attitydproblem. Tydligen så hälsar du inte ens på morgonen!
Jag kände hur klumpen växte i halsen där jag stod. Jag sa att jag inte kände igen det men att jag självklart ska bättra mig.

Jag fick inget schema den första veckan utan chefen fick berätta mina tider varje eftermiddag. "imorgon börjar du klockan 10! Kom inte för sent." Jag har inte försovit mig till en enda dag under mina 12 år i skolan, och komma i tid är lite av min specialiteé så jag var inte orolig.
Nästa dag var jag ombytt, klar och på plats 10 i 10. Trots att jag var lite tidig började jag jobba, har inget behov av att dricka kaffe eller så. Går direkt till min avdelning där min chef sysslar med några kartonger som jag hjälper till med. 
-jamen då jobbar du över en kvart sedan efter att du har slutat då Ronja...!" 
Tittar frågande på henne, du sa ju att jag började klockan 10.
"ja fast säger jag 10 så menar jag 9.45. Alla vi andra börjar då."
 Hur fan ska jag veta det när jag har jobbat där i två dagar och är sprillans ny? Att dom har möte kvart i och att jag ska vara där om hon säger att jag ska vara där prick?Jag svalde det iallafall och jobbade över min lunch istället.

Och allt det här med lunch överhuvudtaget. Fikarummet var ett hemskt ställe. När jag tog med mig matlåda tittade de på mig med förfäran, från där de stod och kedjerökte vid den öppna dörren, "ska hon äta allt det där? Pasta är ju bara kolhydrater". Jag smalnade ner matlådan till en macka sedan till pulversoppa, för att passa in antar jag. Själva intog dom aldrig någonting annat än kaffe eller cigaretter.

Jag hade sådan ångest varje morgon så jag gjorde allt för att ha så mycket endorfiner i kroppen som möjligt innan jag kom till jobbet, så jag kunde överleva dagen. Endorfiner kan man få på olika sätt, tex genom att äta choklad.

Massvis med små incidenter av dessa sorter inträffade och jag förkte alltid göra mitt bästa och svalde alltid alla straff och angklagningar. "Men Ronja är du inte klar med det där än? ojojojoj" (Nejtyvärr jag hade femtielvatusen kunder och ensam i hela varuhuset!) "Du kan inte, du är för dålig, du gör fel!" Så var det konstant. Tills den dag då jag förklarade krig mot min chef.

Jag hade inte blivit avbytt i tid och därför blev min lunch senarelagd, som den blir för alla som inte blir avbytt. Får du lunch kvart över, har du lunch till kavrtöver, även om du egentligen skulle börjat prick..
 Trots att jag självmant skippade de sista 10 minuterna av min lunch för att inte allt skulle bli alltför förskjutet så var jag "inte i tid". Jag stod med en kund när min chef svassade förbi och sjöng glatt, Ronja, du är seeen. Och jag kände bara att det var nog.
-Nej jag är inte sen! Jag blev aldrig avbytt i tid.
Bara att jag sa emot henne gjorde henne flyförbannad, näsborrarna fladdrade och man kunde nästan se ånga ur öronen, hon sprang genast till dörren av sitt kontor och ropade därifrån; RONJA, jag vill se dig på mitt kontor, NUU!
Och jag svarade, tyvärr, jag står med en kund nu men jag kommer så fort jag är klar.
Hon smällde igen dörren och jag hjälpte klart min kund med gardinerna hon ville ha.

Sedan gick jag lydigt till kontoret men tänkte fan inta ta någon mer skit. När jag öppnade dörren var hon påväg ut. "Vi behöver inte prata om det längre, såklart var du itne sen eftersom du inte blev avbytt i tid"

Det hela slutade med att chefen tillkännagav att hon skulle sluta. Förtidspensionera sig ville hon. Och jag har aldrig varit så glad på jobbet som den dagen. Min historia på firman slutade två månader senare, när de pga facket var tvungen att anställa en annan äldre nykomling, och denne behövde mer tid och skulle överta mina. Jag led inte av det. Även fast chefen var borta så trivdes jag aldrig med sällskapet. Jag har alltid tyckt att lönen ändå är viktigast, även om man har bra arbetskamrater så arbetar man inte för skrammel. Men sedan jag jobbat där, tycker jag att arbetskompisarna är trevliga som står högst på listan.•


random bild från 2009, fotograf och copyright: Elin

Har du något som påverkat dig? Du är härmed utmanad att skriva ett eget inlägg eller en lång bloggkommentar.

Vaknade för ungefär 20 minuter sen. Kunde inte sova längre, drömde att jag åter jobbade på ett av mina gamla jobb och försökte konfrontera min dåvarande chef. Jag tror aldrig jag har berättat det på bloggen, men jag har jobbat på en speciell stor klädbutik och det räknar jag som en av de 3,4 "tragedierna" i mitt liv. Saker som påverkat mig oerhört mycket. Som ni gissat är mitt ex också en av tragedierna.

Jag försökte skriva om hur det var på det här stället för några veckor sedan, men det blev så mycket text. Därför försökte jag göra ett videoinlägg men t.o.m. det blev på över 10 minuter. Ändå väljer jag nog att berätta om det med en video, började nyss å skriva men det kommer bli text i oändlighet då. Så jag gör ett videoinlägg så fort Johannes farit till jobbet, då jag själv borde gå till ett annat jobb-tips jag fått, men det är just det det handlar om. För problemet på mitt gamla jobb var chefen.

 Jag är rädd för att hitta ett nytt jobb med risk för att råka ut för en sådan person igen. Jag älskar att jobba, och jag är bra på det, men hela grejjen när jag jobbade där har gjort mig så osäker, även fast det är så många år sedan nu. Kombinationen med det jobbet, och det som hände mellan mig och mitt ex ungefär vid samma tidpunkt blev en nedbrytande cocktail av svek, du-duger-inte och vem man egentligen är.

Har ni någon "livs-tragedi"? Något som kanske inte ser mycket ut för världen (eller som gör det) som har påverkat mycket av ditt liv?

Förresten så fyller min blogg 1 år idag! Grattis till ovitaskor, mitt lilla livsverk!
Anledningen till att jag skaffade en blogg var eftersom jag just kommit ur en svår period i mitt liv och valde att ventilera eventuella tankar om det här. Som en dagbok där andra kan läsa kommentera och bolla med åsikter.

Jag ville kunna skriva min ärliga mening utan att folk skulle viska, och än idag är bloggen halvanonym. Jag ventilerar öppet det djupaste i mitt hjärta som inte ens de i min omgivning fattar, eller vill höra om alltid. För jag tycker det är viktigt att prata om det som det verkligen handlar om, som en man i Spanien sa. Kanske kan jag hjälpa någon, som sitter i samma sits som jag satt i för ett år sen.

Vem var jag för ett år sen?
Jag var en sjukt trasig tjej egentligen som just flyttat hem till sina föräldrar eftersom hon varken hade jobb, lägenhet eller någon som tyckte om henne i Skellefteå längre. Jobbade på världens bästa jobb, där hon trivdes oerhört men var konstant extraarbetare med stadigt schema. Och när hon inte jobbade gjorde hon ingenting. En vardag fylld av tristress, ett liv på is som jag beskrev min blogg förr.

Vad hände sedan?
Ronja var dum och blåögd, och valde ett gammalt liv som hon visste att hon inte ville ha, eftersom hon trodde det skulle bli bättre. Hon sa upp sig från jobbet och flyttade tillbaka till Skellefteå. Där var allt som vanligt, alltså traktorspår av svek och hopp. Brände sig. Tills hon bestämde sig nä nu djävlar får det vara nog. Dumpade och började ett nytt liv.

Hon flyttade till systern och sov på madrass resten av säsongen. Men inom loppet av en månad träffade hon sin blivande kärlek och beställde en resa till framtiden. Bara synd att dessa ting hände samtidigt eftersom Ronja inte kan välja mellan en karriär utomlands, eller the love of her life. Dubbeltur, skulle jag ändå vilja kalla det.

Vem är hon idag?
Sjukt tacksam tjej som fortfarande står lite i valet och kvalet, och samtidigt fortfarande har liv på is. Men ett liv på is tillsammans med någon, och då kan man hålla ut. Hon har växt och kommit till insikt med så mycket i år, så ni anar inte. Närmaste prio är nytt boende och jobb inom orten. Utomlands kanske händer i framtiden, vem vet? Viktigast just nu är Johannes♥ Livet blir alltid bättre! Tänk vad du kan förändra tills nästa år.


Första publicerade bilderna på mig.

Jag har länge känt ett behov av att skriva ner hela historien om jag och mitt ex. Så jag tänkte göra det idag. Från början till slut, allt direkt från hjärtat, och se om någon ser, förstår, tror.

Jag hade en kort sms-kontakt med honom idag, som slutade i att han aldrig mer vill höras av. Utropstecken och agressivitet.
Och när jag läste orden fann jag inte mitt hjärta falla i bitar, inte för att jag tycker om honom, utan för att jag är bortkastad. utan jag fann mig själv skratta till. Varför? Jo, för att jag förstod inte varför han var så upprörd. Att jag själv inte bryr mig, så varför är han så arg?

Jag älskar sådana tillfällen, när jag bestämmer över mig själv. När jag hittar den Ronja som gjorde slut med honom i februari istället för den Ronja som blev släpad och lämnad och upplockad i en ren cirkus för över ett år sen.

Gamla Ronja som fanns, som bodde själv, som skrattade högt och satt på balkongräcket för att hon ville. Nygamla Ronja som festade flera helger i rad, sov i jeans flera helger i rad och hade a blast flera helger i rad.
Och vi alla vet hur en av de sista festarhelgerna gick till.


Jag blev full, somnade i duschen efter bastun (allt som vanligt) men så sov någon brevid mig i duschen. En kille med rakade sidor och guldröd mohikan. Med vackra underarmar och fräkniga axlar. Med vassa skulderblad och de mest annorlunda ögon jag någonsin tittat i.
 Blå, inte bruna. Blåblåblå. Nästan som mina, men djupare, inte klyschigt djupare, utan de ser verkligen djuupa ut. Så man kan drunkna i dom, haha aa, där har ni klyschan, men den är sann också.

Så imorse, redan innan sms-konversationen, just innan bilden i förra inlägget togs, insåg jag att jag bryr mig inte. Jag vill inte ha plus, eller minus, inte ens jämvikt. Jag bryr mig inte ens om att veta slutet av ekvationen. Jag bryr mig bara om vad killen med guldhåret och mosaikögonen gör på jobbet just nu. Varför bry sig om det man aldrig hade när man kan bry sig om det man har?♥

Idag har det varit full rulle hela dagen på stan och det är stört omöjligt att hitta en lite finare klänning som inte är svart, bajs-brun eller gammel-rosa på hösten. Jädrans ungdomar som skulle till å gifta sig på hösten istället för på sommaren eller nått ;) ;)

Men har tre alternativ varav en jag köpte idag! Den är för snäll för bröllop velar jag mellan så vi får se om det blir mer en vardagsklänning.
Men det är by far den mest annorlunda klänningen jag någonsin köpt iallafall! Bilder imorgon!

Annars så är jag officiellt arbetslös igen efter att ha varit på arbetsförmedlingen och anmält mig.

Och så har jag halvofficiellt halvflyttat till Johannes etta! Ännu ett ställe att ha sina saker utspridda på, men hey, är det priset, så betalar jag det med nöje :D

Vi ses imorgon, sov gott!

Som jag sa har jag haft en annorlunda känsla i kroppen de senaste dagarna. Finner mig själv rörd av ingen anledning, eller av alla anledningar. Det är som en magisk kombination av de bästa sakerna i världen, och jag har aldrig förstått sådant förut, men just nu gör det intryck. Sådant som alltid funnits runt om mig, men som jag inte sett. Klyschigt? Eh aa, ganska men det är sant också.

Och de tillsammans under några soliga dagar har skapat det renaste jag någonsin känt och jag vet inte om jag ska tro det. Det är exakt som jag skrev;

Världen är så fin, sällskapet så underbart och platserna så vackra att jag aldrig vill sluta ögonen, inte vill blinka för att missa en sekund

Har just kommit hem från jobbet, jobbade kortdag idag och solen skiner och jag kommer hem till världens finaste kille som lagar mat redan innan jag kommer hem. Det luktar sött i luften och då och då kommer han till mig i soffan och pussas. Trästocksfestivalen står för dörren, jag har ett jobb överhuvudtaget och det är så varmt att fönstrena står vidöppna.

Och det jag sitter och funderar på är att om jag skulle dö, precis just nu, så skulle jag dö lycklig.

på riktigt ♥

Lite skum dag idag. Vissa saker kan man inte blunda för, men samtidigt tror jag att det är det som är problemet, jag ser för mycket, hakar upp mig och gör ingenting till en stor grej.

 Jag har iallafall inte tid. Samtidigt så jävla mycket tid. Så jävla mycket låång tid tills J kommer vara hemma igen. Men tur de senaste dagarna har gått fort.

I söndags var förresten en speciell dag! Broder Crille och hans Sofie hade ett års jubileum! Och jag och Johannes hade en månads jubileum! Och det var exakt en vecka kvar tills Johannes lämnar söderöver för norr igen och dessutom en vecka kvar tills jag fyller år!


Grattis sötnosar!


Grattis baby!

När jag blir stor ska jag ha en riktig soffa och riktiga gardiner.
Köpa färskt bröd och använda rosmarin.
Laga nyttig mat och skiva zucchini, auberginer och andra grönsaker som jag inte kan namnet på.
Ha söta krukor med fina blommor i. Rosavita. Och färska kryddor.

Ha förvaring undangömt och inge mera hänga sockar på gardinstången när tvättiden är slut.
Vakna på morgonen brevid, gå till jobbet och komma hem och fara ut och jogga på kvällen.
Dricka thé i min riktiga soffa med en filt och tända ljus som brinner.
Blunda och känna efter och inte leva på is, utan där jag är.. Där jag är ska vara där jag vill vara.
När jag blir stor ska jag ha ett riktigt hem. Inget på låtsas. Utan en lägenhet i nuet. Inget tillsvidare. Nu.
Jag och två fötter.




Min första lägenhet som till stor grad var tillfällig fast jag bodde där i 2 år. Stökigt, som det oftast var, men mitt eget. Ihopsamlade ting som ingen av dom passade ihop. Möbler, handdukar, redkskap. Speciellt gardinerna. Harreligen..
Såklart tacksam ändå, för alla som hjälpte mig.
Men det finaste som fanns, på den tiden, var att sitta på balkongen, i höstkylan och lapa nattljus med en flaska vatten, stuprörs-rock i mp3n och tre tröjjor.



På den tiden var jag för liten, för oförberedd, på allt.
Skulle kunna skriva en bok om allt när jag först flyttade hemifrån. till en ny stad. själv. världsomvälvande. sexton år, och som en liten vuxen istället för ett vuxet barn. Jag hade alltid för stora skor på den tiden..

Nutiden dock; så består mina dagar lite grann av att vänta tills tisdagar när det kommer upp nya lägenheter.
samtidigt som jag inte glömmer utomlandslivet, som jag kan sträcka ut handen och ta när jag vill. Om jag vill.
Jag vill bara ha allt. nu.

... men det är officiellt!
tionde-juni-tvåtusenelva♥