Dagarna går så otroligt fort så det känns som man inte hänger med.

Om dagarna berättar barn att deras pappa har ätit hundra chilifrukter, att de väger lika mycket som ett lejon (måste vara världens minsta lejon om jag får säga det själv) och att ätit korvstroganoff till middag igår. Jag får höra att jag är fin i håret och blir bjuden på kalas. Jag får höra "titta, titta fröken, titta vad jag kan göra" hundra gånger om dagen.

 

När jag kommer hem är hjärnan så full av ljud att jag har någorlunda konstant huvudvärk och jag hinner inte krama min sambo så mycket som jag vill, vänja vår katt vid så många nya saker som jag tänkt eller städa så mycket som det skulle behövas. 

 

Ändå känns livet. Fint.