The last train to Auschwitz

 
Igår såg jag och Johannes en film som hette "The last train to Auschwitz".
 
Filmen var riktigt bra, och som med alla andra världskriget filmer, mycket sorglig.
Jag kan faktiskt inte tänka mig något, i hela världen, som kan ha varit hemskare än att utsättas för det judarna utsattes för under andra världkriget. Inget.
 
Jag är inte blind för den tur vi i Sverige har. Den tur jag har. Jag har en kärleksfull familj, vänner, en lägenhet och en man som jag älskar. Visst, vi har ju biten med svek och brända hjärtan och arbetslöshet men ändå. Jag lever. I trygghet och utan förtryck och jag får älska vem jag vill och göra vad jag vill och tänka vad jag vill.
 
Att hamna på ett tåg, som bara går en väg, som man vet bara har en utgång. Hur ska man klara det? Alltså i hjärnan. Att sitta där, vara utan vatten och mat, och bara vänta tills man når slutstationen där man kommer skiljas åt. Nyförälskade par, äldre gifta, familjer, vänner, spädbarn.
Nej, jag kan inte tänka mig något hemskare i hela världen, kombinerade delar från alla helveten, som kan vara värre än det som hände för 70 år sedan. Bra film som sagt! 8 av 10.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0