Har ganska mycket ångest idag men äntligen börjar den lättna. Jag har ångest för en hel del saker on my mind. Jag har så svårt att släppa saker så det sitter i huvudet i veckor innan de en efter en trillar bort.

 

Jag tycker ångest är ett sådant konstigt fenomen. Att man kan få det som en kemisk reaktion på alkohol, och att man kan få ångest av det simpla faktum att det är morgon.

 

Jag kommer ihåg när man var liten och väcktes klockan 6 för att skjutsas till dagis. Direkt man vaknade kände man klumpen i magen och i halsen och det blev inte bättre att man lämnades "ensam" på dagis. Jag hade nästan alltid separationsångest varje morgon när pappa vinkade hejdå, fast man kunde inte sätta ord på känslan just då. Dock grät eller skrek jag aldrig, utan det enda jag gjorde var att svälja det, för jag fösökte komma ihåg att pappa eller mamma kommer tillbaka i eftermiddag.

 

Jag använder inte ordet ångest lättvindigt men jag får ofta ångest, men som tur är får jag inte så grav förlamande eller panikartad ångest särskilt ofta, utan mer; en basketboll i magen och en handboll i halsen. Man får helt enkelt härda ut för man vet att så fort man kommit på jobbet, eller klockan blivit lunch så går det över. För att komma tillbaka nästa morgon i en mindre upplaga.