Jag vet att det är ologiskt men idag är det en sådan dag, igen. Jag är 23 år men ledsen över att jag aldrig fått träffa min farfar. Vilket är ganska ... . Jag kan inte ens själv förklara varför jag är så ledsen, just inatt.

 

Ologisk är sorgen då det är en person jag inte ens träffat, någonsin men ändå en sådan självklar känsla då han har uppfostrat min pappa till den han är, och min pappa har uppfostrat mig till den jag är. En person jag aldrig fått lära känna som är hälften av min pappa. En fjärdedel av mig.

En person som jag hade kunnat ge lika mycket kärlek som jag känner för min mormor, min morfar och min farmor, utan att mitt hjärta skulle sprängas. En kärlek som bara finns där från det att man växer upp.

En person som hade berättat fler historier om svunna tider än min pappa gör. En person jag bara sett på en enda bild, då han annars alltid var fotografen och eller då han på vimmelbilderna "vardag på 70,80-talet" är antingen suddig eller döljd av träd eller skuggor.

På den bilden, portättet av honom, så ler han och ser ut som min pappa, men med ett rundare ansikte.

 

Min farfar dog mycket hastigt när min pappa var 21 år och det jag vet om honom, den person jag känner, är den gestalt han fått i min fantasi genom pappas berättelser. Främst friluftslivshistorier som jaktäventyr eller fjällvandringar. Jag antar att man lite klyshigt kan säga att han lever vidare på det sättet.

 

 Jag är ledsen att han aldrig fick veta att pappa två år senare skulle få en son. Eller att han 27 år senare skulle ha ett barnbarn som gråter en hel lördagkväll, 23 år gammal, för att hon aldrig fått träffa honom.

Aldrig lärt känna honom. Därför är jag ledsen.