Att vara först.
Jag ville vara först med allt, precis som alla andra. Förutom att vara först med att ta mig ut ur Lappland. "När jag blir stor ska jag dra från den här hålan" det var vad alla sa när de sparkade sten med händerna i fickorna på väg hem.
Ändå var det mitt namn som stod i tidningen en dag. Inte i den vanliga lokala tidningen VF, utan i Norran.
Mitt namn bland 15 andra som skulle börja på samma linje som jag. Dom flesta åtföljt av en annan stad, eller ett annat samhälle än just Skellefteå. Som var först ut, precis som jag.
Jag hade alltid varit självständig. Allt gick så fort och helt plötsligt sov jag själv en söndagskväll i en tvåa som var möblerad med gåvor från släkt och grannar. Min egna lägenhet. Min egna stad. Nu skulle jag bara gå ett första steg utanför dörren och starta mitt egna liv. Som aldrig mer skulle kretsa kring att vara populärast, eller att vara först.
Ångesten som slog mig på tisdagsmorgonen var bedövande. Jag satt i duschen med kläderna på och höll på att kvävas av ångesten. Ringde min mamma eftersom jag inte fick i mig någon frukost.
"Mamma, jag kan ju inte gå i skola utan att ha ätit frukost, det går ju inte, tänk om jag blir hungrig.."
Det fanns ingen mall. Ingen trygghet. Inget försöka vara. Bara jag.
När någon sa Hej vad heter du så slängde jag ur mig hela mitt liv. Ingen kände mig så de visste ju inte vem jag varit. Och jag ville fort få fram vem jag var och inte den jag maskerat mig till.
När vi satt i matsalen, alla vid samma bord eftersom ingen kände någon annan så började vi prata om att vara först. Jag berättade att jag testat röka.
"Men du är ju bara 16? Jag tänker då inte testa fören jag är 18"
Sen var det inte viktigt längre att vara först. Det var ingen merit, inget bevis på att man var mer än någon annan. Utan vi alla levde i våran egen takt.
Jag växte till en riktig människa som insåg att allt man varit rädd för var ingenting. Brydde mig inte längre om vad andra sa, tyckte, ville. I mitt liv är det väl ändå mig det handlar om.
Jag satt ute på balkongen mycket. Dansade ensam i timmar. Förälskade mig i text. Klippte håret hak-kort. Fick hål i mina jeans men brydde mig inte om att laga dem. Mina vita skor blev ovita, och det blev bra så.
Och allt det där. Röka, supa, ligga. Det kom, så småningom, vid den tidpunkt jag ville ha det. Då spelade det ingen roll att det tagit så lång tid, för då hade jag a blast and the time of my life.
Det finns fortfarande en massa första som jag inte varit med om och det är ingen brådska, för det kommer när det kommer om jag vill det då.
Skellefteå är höst för mig. Det finns inget annat än höst. Som det luktar ute just nu; kyla, löv, frost och ångest. Så har det alltid luktat för mig. Och de där första tre veckornas ångest kramar mitt hjärta varje gång jag öppnar dörren och det är som då. Nytt, kallt och fullt av möjligheter.
Kommentarer
Postat av: Mamma
Du är en stark och klok tjej. Hela livet är just här å just nu. Och ibland händer de för en kort stund att man känner av "ungdomsångesten" men de är också livet. Man lär sig hela tiden. Ibland bra saker, iband saker som man kommer på i efterhand att man skulle ha gjort annorlunda sätt men de gör inget. För då har man provat på de' .
Trackback
