Idag är en sådan dag som jag skulle vilja kunna telepati, för jag har så mycket i hjärnan som jag varken kan sätta i ord eller bokstäver. Men jag tänkte dela med mig av något inatt.

 

Varför är det så fel att säga sanningen? Varför är det tabu att prata om vad som händer egentligen? 

Varför anses det svagt att berätta jag har en alkoholiserad mamma, jag har blivit utnyttjad, jag har svårt för att bli gravid, jag har blivit bränd, jag mår dåligt. Jag förstår inte hur det kan vara så. Man borde ha rätt att berätta vad som helst om sig själv utan att bli dömd. Kanske får folk mer förståelse för en.

 

Jag antar att det är en genetisk grej. Att inte visa sig svag. Då blir man utstött. Utan partner och utan liv. Ingen fortplantning, lika med ingen "mening" i livet.

 

Jag ger en stor eloge till folk som vågar säga saker rakt ut, såsom en flicka som är stark som skriver rakt fram om hur det är att vara psykiskt sjuk, sån e jag som rakt ut säger att fyfan vad jävligt det är att vara mamma eller niotillfem som också, trots att hon har en sån stor blogg berättade  om sina känslor och tankar när hennes love of her life helt plötsligt lämnade.

Vi måste berätta sånna här saker för varandra, dela med oss av erfarenheter och lärdomar.

Hur ska vi annars inte få en chock eller veta hur vi ska överleva när man står där med en unge som skriker, för det var det ingen som sa något om. Eller när man bara ser mörker eller hjärtat går i tusen bitar.

 

Jag tänker alltid fortsätta säga sanningen, speciellt här på bloggen.

Det jag skriver, är jag inte ensam om. Om bara en själ känner igen sig i hur jävla ont det gör att bli bränd, förlora hoppet om sig själv och alla andra eller vad som helst, då är jag glad. För då kan även denna person se att man överlever. Man går vidare. Och det är inget fel att skriva någon gång, då och då om hur smärtsamt det var, även om jag inte är i situationen längre, för det kan hjälpa någon annan som tror att dom också är ensammast i världen.