En verklig novell - En cykeltur



"Kanske borde köpa lite mjölk om vi ska äta pannkakor till middag" tänker jag när jag cyklar förbi coop, men är för lat för att stanna av så jag hellre handlar ikväll när jag måste fara enkomt. Logiskt. Det är 1a maj och sol men ändå blåser det lite kallt. Maskrosorna växer i dikena och rullgrus har nått sin slutgiltiga destination längs med cykelbanan.
Jag har inga vantar och sjalen längst ner i påsen. Solglasögonen fastnitade bakom öronen med hjälp av mina stora vita hörlurar. Maggio bor just nu i dom. För varje väg som svänger åt vänster mår jag illa. Försöker hålla mig på östra sidan om e4an tills jag är över bron. Om jag någon gång måste cykla förbi min föredetta egna lägenhet så håller jag andan. Precis som jag gör när jag cyklar förbi pedofilens hus i min hemstad. Jag vill inte dela en molekyl med han som bor där nu, som jag bodde med då. Är fortfarande obekväm varje gång jag är på stan utifall jag skulle råka träffa på honom, eller henne. Förväntar mig det av varje bakhuvud jag möter.

Cyklar över stora bron och förblindas av min egen reflektion i räcket. "Jasså, är det en plastskiva där?" hinner jag tänka medans jag studerar de två svarta hjulen som snurrar runt innan jag inser att jag håller på köra in i kanten. Vinglar till och rätar upp mig. Men kan inte hålla mig från att småsnegla ner i det mörka virvlande vattnet hela vägen tills jag är över på fast mark. Det är snart rusningstid och en hel del bilar i kö vid trafikljusen. Sirener hörs och en liten assitance-car kommer från andra hållet. Han kör fort, har blåljusen på och alla banar väg för den. Har alltid undrat vad de där bilarna är till för. Det är inte polis, inte ambulans och ingen brandbil. Snart kommer två bilar till, två stora brandbilar med samma text. Assistance. Så det var en brandbil av något slag. Undrar vars det brinner. Om det kommer att gå att läsa om i tidningen imorgon. Om någons liv blev förstört.

Jag sneddar över gatan och cyklar centrumgatan hem. Jag möter äldre par som går med en och en halv meter emellan varandra. Unga tjejjer som går i par på tre. En tjej klär sig som en kille. De andra som tjejjer. Håkan Hellström flyttar in i vita lurarna.
Möter en kille med tajta jeans och lockig snelugg, han ser lidande ut. Han tänker på varför han inte tog henne i famnen igår, när de möttes vid majbrasan vid kyrkan. Varför gjorde han inte det istället för att blivit nervös och låtsats som att hon inte var där. Han sneddar obetänksamt över gatan så vi nästan krockar. Jag blir småarg, men jag har ätit vita piller i två dar och inser att jag kanske är lättretlig. Jag varvar en tant med rullator, som har en ica-kasse i korgen. Bruna låga skinnskor. Kjol men jävlar vilken parkas. Man ser hennes nylonben. En gammal man kommer ut från Dallas med en calzone. Han ser glad ut och har stora äldersfläckar på hjässan. Tycker äldre människor om pizza? De gillar väl bara potatismos och kalops? Jag möter en mörkhyad kille med en snygg tjej som går en halvmeter bakom honom och sneglar upp mot hans nacke. Jag undrar om de går i sällskap eller om de ens känner varandra.
En ung tjej som pratar i telefon kommer ut från affären bredvid. Hon pratar med sin bästa vän om hur killen hon inte kunde hejda sig från att kyssa i förra veckan, nu igonerar henne. Hon är totalt ovetandes om att de kommer mötas på Ica torget vid mjölken om 15 minuter. Och att han kommer bli så paff att han reagerar på samma sätt som igår.

Jag cyklar förbi min egna gamla skola och behöver inte snegla för att veta att solen lyser in genom glastrappen och förvandlar hantverkskorridorerna till basturum. Vi brukade köpa delicatobollar, sitta i den gassande solen och dingla med benen just där, och tävla om vem som vågade luta sig längst ut utanför gallerna. Vi satt alltid där, 5 minuters rast, vi var där. Man frös konstant, vi bar för lite kläder och vi åt för lite i kombination med att skolan faktiskt sänkte temperaturerna. 16 grader mätte vi en gång. En kvinna på cykel svischar förbi. Hon bryter nostalgin på ett kick, men jag hann notera att hon hade en påse från affären jag jobbar på. Jag undrar vad hon köpt. Handduk, matta eller gardin. En bil väjjar för mig även fast den hade kunnat köra.

När jag närmar mig hemåt kommer det två småpojkar vinglandes på varsin cykel. En orange och en lila.
Den äldsta svänger in på en gård där han omfamnas av en stolt mamma. Jag cyklar på och möter en mamma med barnvagn. Hon ser så jävla glad ut och det är ante mig att det ska vara ungar jävlart överallt. Men så inser jag att det inte är ödets dåliga humor utan därför att jag är utanför dagiset. Logiskt med många barn på dagis.
Min nacke värker och jag är glad att jag snart är hemma. Tar upp nycklarna och tappar en hårsnodd på marken utan att märka det. Sätter nyckeln i låset, kliver över reklamen. Jag ska ta upp den sen. Av med jackan, lurarna, solglasögonen, de för stora jeansen, drar jobbartröjjan över huvudet och känner lukten av frityrolja. Jag borde duscha. Slänger mig i sängen och startar datorn som ligger på golvet. Tänker för mig själv medans datorn brummar på "Jag har ingen aning om dessa människor. Och de har ingen aning om mig..Jag ska nog skriva en stund"


Kommentarer
Postat av: Mamma

Så jävulskt bra skrivet. Helt seriöst borde du tänka på att utbilda dej till journalist eller något med text eller tecken ;) Älskar Dej <3

2012-05-01 @ 19:04:18
Postat av: Crille

Tänkte precis skriva exakt som mamma skrev:)

2012-05-04 @ 10:54:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0