Idag är det världspoesidagen. Det firar vi med att återpublicera bland det bättre jag skrivit.
En dikt om kärlek som tillägnades min morbror och hans fru på deras bröllopsdag med också till Johannes♥
Texten hör lite grann till en tidigare text om samma känsla.

En natt klockan två
Det bästa klockslaget på hela dygnet är 2.00 på natten. När jag ligger vaken och stirrar mig blind i din nacke. Jag har ofta något obestämt inom mig då. Lika påtaglig som en stor sten, men lika osynligt och lätt som syre. Lite som eld kan man säga. Eld finns men går ändå inte att ta på.
Ja, så känns det. Som eld, som försöker slicka sig ut genom min bröstkorg. Som river på insidan av huden, hinnorna och revbenen. Det är smärtsamt men ändå ljuvligt. Elden skriker åt mig att jag ska lägga armen om din midja. Elden skriker att jag måste berätta att det brinner inombords.

Rummet är tyst och mörkt, för alla andra. Och mitt stickande behov av att säga med ord att mitt hjärta vibrerar växer. Men jag får inte en syl i tystnaden. Att bryta in mellan dina andetag och mina hjärtslag känns lika omöjligt som att ta sig över en sju meter hög tegelvägg.

Samtidigt som att det känns som en hetsig eld på insidan, så är det också som luft. Lite sval och blå sådär. Som smältvatten, stillhet och sommarhimmel. Som känslan när man åker bil på grusvägar, som går så mycket upp och ner att det lyfter i hela magen när man blundar inför krönen. Allt inom en blir tyngdlöst och kroppen blir som ett skal. Det vakuumet varken syns eller går att ta på, men den finns där, i högsta grad. Precis som eld.

Den luftkänslan kan jag få såhär. Liggandes bredvid dig i en säng som i verkligheten är mycket stilla… Jag tror det är det som kallas kärlek.