ligger här, redo att jobba. Ätit, motorvärmare i bilen och i jobbkläder. men ändå var jag tvungen att ringa upp och säga; ..eh förlåt men jag kan inte komma till jobbet som hade panikringt och sagt "we need you Ronja!" Å ja tidigare sagt ba "Yes sir, Ill be coming så fort jag kan!". Super-Ronja. Duktig på allt.
Besviken var vad dom blev.
Men magontet från imorse kom så fort jag fick mer än en sak och tänka på. Det som förlamade mig imorse, och som gör att jag inte ens kan diska nu.

Jag är en otroligt o-stressad person. Blir inte stressad för någonting. He kan va bomber och granater och jag behåller lugnet. Och ändå, om jag för en gångs skull försovit mig, så lyckas jag göra mig klar på de där 15 minuterna som i vanliga fall tar 1,5 timme.
Vars är hon?

Hon som aldrig gråter, aldrig är stressad. Hon som kan vara vaken till iallafall midnatt och prestera bättre än de utan läshuvud. Hon går till skolan med dimman i ögonen nu. Tur var det att favvo-läraren, han som lärde oss teckenspråk för några veckor sedan var där, och färglägde livet. Han är kul han.

Nu ska jag nog se slutet på de 3 senaste filmerna som vi börjat på. Och försöka glömma att mina arbetskamrater jobbar skiten ur sig bara för att jag inte är som förr.