Ett år, 6 månader och några dagar kommer vi till det här inlägget. Det tusonde inlägget!
Helt sjukt, känns så konstigt när man tittar tillbaka på vem man var när jag startade bloggen, och varför jag startade den, till vem jag är idag. Tack till er läsare som hänger med och tack för att ni enbart finns♥
Här kommer lite börjar på meningar som jag avslutar.

Det gör mig glad när solen lyser in genom insynsskyddet i badrummet så hela världen blir i alla regnbågens färger. När jag halvvaknar, rullar runt och får armarna om Johannes. När det är vatten på gatan som strömmar i små älvar, och sköljer bort allt som tyder på att vi befunnit oss i mörker i 5 månader.

Det gör mig ledsen när man om och om igen inser att de flesta pojkarna i världen inte har något som kallas empati i kroppen. När människor är elaka mot djur. När Johannes ser ledsen ut för att få som han vill, för då blir jag ledsen för han ser så sorgsen ut, därför brukar jag bita honom i förebyggande syfte när han gör den minen.

När jag inte jobbar så brukar jag mestadels klicka runt på youtube, fast det finns tusen saker att göra.

Jag blir riktigt arg av människor som inte kan argumentera men ändå banne mig ska ha rätt. Blir också riktigt arg när folk inte kan acceptera att man kan tycka olika.

Ett fint minne jag har var när Johannes gav mig en picknick i födelsedagspresent. En solig sommardag när jag slutat jobba tog vi gamla golfen, körde till närmaste badplats, bredde ut ett lakan och vältrade oss i fetaostsnurror, grillad kyckling, hemmagjord chokladmousse, kärlek och solsken.

Bästa resan jag varit på  vill jag såklart säga Spanien, när jag var där på reseledarutbildningen. Det är bland det bästa jag gjort och jag lärde mig så otroligt mycket om mig själv, även om det också innefattade det värsta jag någonsin gjort.

En bra ställe i min hemstad är stranden vid älven. Totaltdött, aldrig varmt men ensamheten där är slående på hösten.

Jag njuter som mest när det är vår allmänt, när det smälter och töar överallt och man fortfarande har den bästa årstiden framför sig.

Jag hör, just nu i skrivande stund, absolut ingenting förutom mina egna knapptryckningar. Stundvis spolar de asfalten utanför.

Om jag fick ändra en grejj med mig själv skulle det vara att jag hade mer tålamod och inte gav upp saker så lätt, som att träna.

Allra bäst med mig är att jag alltid, alltid, alltid är ärlig och alltid, alltid, alltid tycker sanningen är viktigast och bryr mig om att höra den.

Jag ser framemot en utomlandsresa som förhoppningsvis bokas snart, nästa jul som ska firas med min familj och ett fortsatt liv med min klippa.