Jag har länge känt ett behov av att skriva ner hela historien om jag och mitt ex. Så jag tänkte göra det idag. Från början till slut, allt direkt från hjärtat, och se om någon ser, förstår, tror.

Jag hade en kort sms-kontakt med honom idag, som slutade i att han aldrig mer vill höras av. Utropstecken och agressivitet.
Och när jag läste orden fann jag inte mitt hjärta falla i bitar, inte för att jag tycker om honom, utan för att jag är bortkastad. utan jag fann mig själv skratta till. Varför? Jo, för att jag förstod inte varför han var så upprörd. Att jag själv inte bryr mig, så varför är han så arg?

Jag älskar sådana tillfällen, när jag bestämmer över mig själv. När jag hittar den Ronja som gjorde slut med honom i februari istället för den Ronja som blev släpad och lämnad och upplockad i en ren cirkus för över ett år sen.

Gamla Ronja som fanns, som bodde själv, som skrattade högt och satt på balkongräcket för att hon ville. Nygamla Ronja som festade flera helger i rad, sov i jeans flera helger i rad och hade a blast flera helger i rad.
Och vi alla vet hur en av de sista festarhelgerna gick till.


Jag blev full, somnade i duschen efter bastun (allt som vanligt) men så sov någon brevid mig i duschen. En kille med rakade sidor och guldröd mohikan. Med vackra underarmar och fräkniga axlar. Med vassa skulderblad och de mest annorlunda ögon jag någonsin tittat i.
 Blå, inte bruna. Blåblåblå. Nästan som mina, men djupare, inte klyschigt djupare, utan de ser verkligen djuupa ut. Så man kan drunkna i dom, haha aa, där har ni klyschan, men den är sann också.

Så imorse, redan innan sms-konversationen, just innan bilden i förra inlägget togs, insåg jag att jag bryr mig inte. Jag vill inte ha plus, eller minus, inte ens jämvikt. Jag bryr mig inte ens om att veta slutet av ekvationen. Jag bryr mig bara om vad killen med guldhåret och mosaikögonen gör på jobbet just nu. Varför bry sig om det man aldrig hade när man kan bry sig om det man har?♥