Det går inte att styra över. Och jag gillar det inte. Jag förstår inte varför alla, i hela världen är så rädd för kärlek.

Alla hyschar när man skriker att man har någon som är ens allt.

Jag kan stå på mina egna ben, thank you very much. Jag säger bara att det finns någon, som gör att alla dom där töntiga klichéerna, blir sanna.

Jag vill ligga vaken hela natten för att smeka lockar från pannan. Jag vill kyssa varenda centimeter. Jag vill göra saker för honom, så han blir glad och jag kanske får en puss på pannan. Jag vill gå genom eld för honom.

Jag klarar mig själv, bara för att man älskar någon så är man inte förlorat sig själv. Alla är så rädda. Hellre owner of a broken heart then owner of a lonely heart. I do know, yes.

Men som sagt. Jag gillar det inte. Inte nu. Det är som aska och dun, om du kommer ihåg, eller varit här nog länge. Det gör ont, men frågan är om "kärlek övervinner allt". Insåg en gång i februari ett år; Ibland räcker det inte. Nej, frågan är om jag har fel ♥

One mile to every inch of 
Your skin like porcelain

Something 'bout the way your hair falls in your face 
I love the shape you take when crawling towards the pillowcase 
You tell me where to go and 
Though I might leave to find it 
I'll never let your head hit the bed 
Without my hand behind it

Vilken tur att du inte läser det här. Du skulle säga fel. Dont judge